Välkommen!

Nu har du kommit till bloggen där skribenter från Närpes gymnasium publicerar olika typer av texter. Här kan du läsa om sådant som är aktuellt i vår skola eftersom bloggen fungerar som en nätbaserad skoltidning och ger skribenterna en möjlighet att nå ut till en större publik utanför klassrummet.

Vi använder även denna blogg i modersmålsundervisningen. Förutom Medietexter, essäer och skönlitterära texter hittar du här poddar och textfilmer skapade av våra studerande. Några av poddarna som handlar om ondska, våld och utanförskap finns publicerade i detta inlägg. Textfilmerna hittar du genom att klicka på kategorin ”Berättelser i samtiden” eller ”Framtiden”.

Vi uppmärksammar också språk, läsning och lästips här på bloggen. Bildkonsten har en egen kategori och under kategorin ”Studier” får nuvarande och tidigare studerande hos oss dela med sig av erfarenheter från studie- och yrkeslivet. Låt länkarna till höger leda dig rätt!

Scrolla, klicka, läs, lyssna och njut!

Ia Enroth (lärare i modersmål och litteratur) och Jenny Lindberg (lärare i tyska samt modersmål och litteratur).

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Berättelser hjälper oss att utvecklas

Berättelser kan se ut på många olika sätt. De kan handla om precis vad som helst, allt från en berättelse om en flicka som är ute och leker med sin cykel till något allvarligt som förekommer i vårt samhälle, till exempel rasism. Berättelser kan vara påhittade eller baserade på något som har hänt på riktigt. Jag tror att berättelser av olika slag har en väldigt stor betydelse för människor, även om man inte tror det. De sagor man hört som liten har troligtvis påverkat ens personlighet och värderingar i vuxen ålder mer än vad man tror.

Berättelser är inte bara sagor som man berättar för barn innan de ska sova, de är mycket mer än bara påhittade sagor. Berättelser är viktiga, de behövs och har en avgörande betydelse i många olika sammanhang. Till exempel skulle ingen veta någonting om Förintelsen idag om ingen berättat eller skrivit om den. Vi människor skulle inte veta någonting om vad som hänt innan vi själva föddes om det inte vore för berättelser. Berättelser behövs för att vi människor ska kunna se hur världen har förändrats. De behövs också för att vi människor ska lära oss något av det förflutna och inte upprepa samma misstag som någon annan har gjort. Berättelser om vad som hänt gör att vi människor inte gör samma misstag om och om igen. Framförallt lär berättelser oss saker, som vi annars inte skulle ha någon aning om.

När jag har hört eller läst berättelser av människor som varit med om hemska saker blir jag också tacksam för hur bra jag har det. Jag tycker att det är viktigt att vi människor hör berättelser om hemska händelser för att uppskatta det vi har och få ett större perspektiv på saker. Utan berättelser skulle vi inte heller i samma utsträckning veta hur människor som lever på andra sidan jordklotet har det. Utan berättelser skulle vi leva helt i vår egen lilla verklighet.

I artikeln “Är du formad av Pippi eller Potter?”, skriven av Hanna Nordenswan och publicerad 26.11.2015 på svenska.yle.fi, diskuterar hon hur berättelserna man hör och läser som barn påverkar oss hela livet. I artikeln berättar också Mia Österlund, som är docent i litteraturvetenskap vid vid Åbo Akademi och specialiserad på barn- och ungdomslitteratur, om sina tankar kring ämnet. Österlund anser att barnlitteraturen påverkar oss mycket som barn och formar oss till de vi är som vuxna. Österlund diskuterar också om spel kan leda till att barnböckernas förekomst minskar, vilket hon inte helt tror på. I artikeln tas också upp att äldre berättelser har en annan syn på till exempel könsroller, och hur detta kan påverka barnens uppfattning av det hela. Österlund poängterar då att man i sådana fall ska diskutera detta med barnen så de blir medvetna om hur samhället har förändrats, istället för att undvika äldre litteratur helt och hållet. Mia Österlund tar också upp hur olika hjältar i berättelser formar olika generationer och hur detta ska bli intressant att följa med och se hur det utvecklas i framtiden.

Jag tror också, som Mia Österlund säger i artikeln, att barnlitteratur har en stor betydelse för hur barn ser på världen. Barn får förebilder genom att lyssna på eller läsa sagor, vilket jag också tror är viktigt när barn utvecklas till vuxna människor. Barnen tar modell av de personer som de ser upp till, vilket förhoppningsvis gör dem till starka individer. I berättelser är allt möjligt, vilket ger hopp i svåra situationer. Berättelser för barn lär dem mycket och gör dem allmänbildade.

Jag tror och hoppas att de berättelser som mina föräldrar läste och berättade för mig när jag var liten har påverkat mig och mina värderingar som jag har ännu idag. Jag har i alla fall fått många förebilder från sagor och berättelser mina föräldrar har läst för mig. Till exempel har jag beundrat Pippi Långstrump för att hon är så självständig och Mumintrollets mamma för att hon alltid är så snäll och förstående. Berättelser behövs för att vi som barn ska få förebilder och värderingar som vi behöver för att bli så bra människor som möjligt.

Men enligt mig är det inte bara barn som behöver höra eller läsa berättelser, utan jag tycker att det är minst lika viktigt att vuxna tar del av dem. Även om de berättelser som vuxna tycker är intressanta ofta tar upp helt andra saker, finns det också många likheter. Berättelser för vuxna behövs för många olika saker, till exempel för att vuxna ska slappna av men också för att bli mer medvetna om saker och ting.

Artikeln “Hédi Fried om orden som befriar” skriven av Anna Kågström som publicerades 20.6.2017 på tidningenfolkhögskolan.se behandlar Förintelsen. Artikeln handlar om Hédi Fried som är en av Förintelsens överlevande, och hon visar att hon tycker det är viktigt att ta upp svåra ämnen som detta, genom att prata och skriva om sina upplevelser. Fried berättar även om sina egna åsikter kring dagens situation i världen, som enligt henne inte är bra. Men Fried lägger vikt vid att det är viktigt att alla bidrar till att göra världen till en bättre plats, och att man inte ska bli rädd. Hédi Fried berättar om sin uppväxt i Sighet i norra Transsylvanien, där hon bodde tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster, och hur deras liv förändrades till följd av Förintelsen. Fried kom till Sverige 1945 och fick så småningom barn och utbildade sig till psykolog för att hjälpa andra som varit med om traumatiska upplevelser. Fried beskriver hur viktigt hon tycker det är att våga prata om jobbiga saker och vara positiv.

Förintelsen är enligt mig ett väldigt bra exempel på hur viktiga berättelser är. Jag tycker att det är viktigt att berättelser som dessa lever vidare, även när det inte längre finns människor som varit med om det kvar bland oss. Berättelser som dessa lär oss människor så mycket saker, till exempel hur fel det kan gå om man inte säger emot. Vi lär oss också att undvika att något liknande händer igen. Det är viktigt att vi är medvetna om vad som hänt förr för att vi ska bli allmänbildade och kloka människor.

Både berättelser som är ägnade åt barn och vuxna behandlar viktiga ämnen men på olika sätt. Berättelser som är tillägnade barn lägger grunden till att senare kunna förstå och tolka mer invecklade berättelser för vuxna. Både i Hanna Nordenswans artikel “Är du formad av Pippi eller Potter” och Anna Kågströms artikel “Hédi Fried om orden som befriar” behandlar man berättelsers betydelse för människans och hens utveckling, även om artiklarna behandlar väldigt olika berättelser. En gemensam slutsats, efter att ha läst båda artiklarna, är att det är viktigt att fortsätta berätta berättelser och diskutera svåra och invecklade ämnen.

Berättelser behövs för att människor ska kunna se världen ur ett större perspektiv. De behövs för att man ska kunna lära sig nya saker om allt från historia till dagens samhälle. Berättelser gör att vi människor kan utveckla oss själva och våra värderingar. Men de behövs också för att vi människor ska kunna koppla av och leva oss in i en annan värld.

Olivia Gullans

 

Publicerat i Essä | Lämna en kommentar

Dags att dyka in i sommarlovet

”Förr eller senare delar vi farvatten igen, tillsammans i vår skola” skrev jag i april. Vi hade nog anat att gymnasiestudierna skulle gå på distans resten av vårterminen, men visst känns det ändå konstigt att nu även avsluta läsåret virtuellt. Jag är glad att studenterna får en dimission tillsammans i skolan. Även om den blir långt ifrån den dimission de sett fram emot och föreställt sig, blir den ändå en möjlighet att träffas och att tillsammans få stå med de vita studentmössorna som de jobbat för.

Vi andra firar skolavslutning genom att träffas via våra skärmar. Att träffas så har varit bättre än att inte se varandra alls sedan mitten av mars, men samtidigt ett tungt substitut för att vara tillsammans i klassrummet. Vi försöker göra det bästa av situationen och får bland annat ta del av hälsningar i videoformat och avsluta med att sjunga Den blomstertid nu kommer tillsammans med två studerande som spelat in en tvåstämmig version. För vi har trots allt kommit så långt nu att även detta läsår är över och det är dags för ett väldigt välförtjänt sommarlov.

På skolans inskription satt ni med solstänkta ansikten och jag pratade om den simtur som väntade, det läsår som låg framför oss. ”Alla simturer blir kanske heller inte som vi tänkt oss” sa jag då, utan att på något vis kunna föreställa mig de utmaningar som det här läsåret skulle föra med sig. Att ni skulle behöva simma på distans. Att lärarna skulle behöva hitta andra sätt att förklara hur man crawlar och övertyga någon att våga hoppa från tio meter. Men på något sätt har vi tagit oss genom detta också. Vi har tillsammans sett både fördelar och nackdelar med att få studera mer självständigt. Vi har insett hur viktiga rutiner är och vi har framför allt kunnat konstatera hur ovärderligt det är att få vara på plats, tillsammans i vår skola.

Bilden kan innehålla: skor, hav, himmel, utomhus, vatten och natur

Nu är den metaforiska simturen över, läsåret är slut. Nu är det dags att simma på riktigt! Vi får flyta på rygg i spegelblanka fjärdar. Vi får springa allt vad vi orkar ut på bryggan och kasta oss ut i svalkande sjöar. Vi får vada ut på hala stenar och kasta klibbigt sjögräs på varandra. Vi får låta brusande vågor skölja över oss. Vi får simma hur och när vi själva vill. Det är dags att dyka in i sommarlovet!

Simma lugnt och glad sommar!

Jenny Lindberg

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium | Lämna en kommentar

Om krig och flykt i MO5

I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.

Systern från havet av Ulf Stark och Stina Wirsén, en bok om krigsbarn, har inspirerat flera studerande och vi delar här med oss av ett smakprov.

Emelie Bärnas har skrivit dikter:

Dikt 1

Mörk himmel, mörkt blått hav

Dystra läten.

Vågorna rullar med fart.

Bara du och jag,

Min fina syster.

 

Dikt 2

Utanför vårt blåa hus ser jag plan som skjuter ut.

Jag hör hård smäll varje kväll.

Ingen nattning före fem.

Väntar på en dyster dag då pappa ej finns kvar.

Väntar på en vacker dag där blommor börjar ta sin fart.

Ty min pappa är ett minne blott men min blomma är för gott.

Dikt 3

En tant jag är, hjälper den som liten är.

Stor som små vi alla är.

Ta min hand och följ med mig.

Jag tar dig bort från ondskan hel.

Jag skyddar dig från alla monster som du ser.

Jag tar en smäll för dig och mig.

Ta min hand och följ med mig.

 

Dikt 4

En syster så söt.

Ett krig som tog din själ.

Ett vatten som stoppar oss.

En tant som hjälper oss.

En pappa som krigar för oss

Men en morgondag jag inte ser,

Med dig vill jag leva syster.

*****

 

Jacob Nordmyr har skrivit en novell:

Valet som ingen mamma borde behöva göra

Solen går upp över gården Solbacka som ligger en bit utanför Helsingfors. Gården ligger i en dunge med björkar och huset med sin röda färg och vackra omgivning är det vackraste i området. Men just idag är något annorlunda, inte som det brukar. En skugga vilar över huset. Fåglarna kvittrar inte som de brukar och morgonen är inte lika härlig som annars. Idag är det den 30 november och året är 1939. Radion sprakar till medan Monika, en nybliven mamma till lille sonen Markus, står och gör i ordning dagens frukost som består av gröt och kokta ägg direkt från hönsgården utanför. Hon blir förvånad när radion börjar skråla. Hon tänker att det ju inte är radiosändning före klockan nio.

Nyhetsankaret börjar prata, med sin svenska med kraftig finsk brytning, börjar han förklara situationen som Finland befinner sig i. Finland är i krig med sin östra granne, Sovjetunionen. Monika blir som förstelnad, hon förmår inte göra annat än att stå och stirra på radion med öppen mun. Tankarna bara rusar genom hennes huvud. Kommer min man nu att tas ifrån mig? Hur ska jag klara mig själv här på gården och hur ska jag kunna försörja både mig och Markus medan Kurt är vid fronten?

Dörren öppnas och Kurt kommer in i köket. ”Vad är det med dig?” frågar Kurt, ”Du är ju alldeles likblek”. Monika får inte ur sig ett enda ljud. Hon står fortsättningsvis och stirrar på radion som nu tystnat. ”Vi är i krig.” mumlar Monika, knappt hörbart. Kurts ansikte förvandlas från solkysst till likblekt på en sekund. Han visste inte vad han skulle säga. Tystnaden låg som en tjock dimma i luften.

Tre dagar senare stod Monika och Markus på trappan och såg Kurt vandra ut mot vägen. Väl ute vid vägen så kom en grön, kamouflerad militärlastbil körande. Den stannade framför Kurt och han hoppade upp på flaket. Det sista han såg före han gav sig av var Monikas vinkande hand. En tår smög sig ner för hans kind. Men han knöt näven i fickan och svängde blicken framåt.

Livet var inte direkt lätt hemma på gården. Monika slet för att få ihop tillräckligt med mat till henne och Markus. När hon inte kämpade med maten stickade hon strumpor och tröjor, som hon sedan skickade iväg till fronten. Ungefär två veckor efter krigsutbrottet började bomberna falla över Finland. Bomberna från de sovjetiska flygplanen haglade både i och runtom Helsingfors. Därför var gården Solbacka en väldigt osäker plats under kriget.

För varje dag som gick blev hon räddare och räddare, det kändes som att bomberna som föll bara kom närmre. Hon sov knappt något om nätterna och Markus som bara var ett år gammal grät mer än vad han var tyst. Monika ville bara gråta och hon kände sig både uppgiven, maktlös och ibland på gränsen till galen. Hur skulle hon orka?

När bomberna slog i marken någon kilometer från gården skallrade rutorna så högt att hon trodde att de skulle spricka. Hon ville verkligen inte att Markus skulle vara kvar när en av bomberna faktiskt föll på deras gård. Hon var nämligen säker på att det skulle ske. Frågan var bara när.

En dag när hon gick förbi byns lokala butik såg hon en stor affisch. På bilden stod fyra barn på en tågperrong. De hade lappar hängande runt halsen och stora kappsäckar som de släpade i marken. Tågen gick till Sverige och erbjöd finska barn en tryggare framtid, en framtid i vårt grannland i väster.

”Ska jag skicka iväg min Markus?” tänkte Monika. Hon ville hellre ha honom långt härifrån hos en annan familj än under en träbalk i ett bombat hus. Men bara tanken att stå på perrongen och föra in Markus i en av tågvagnarna fick nästan hennes knän att vika sig. Hon ville verkligen inte, men hade hon något val? Det kändes inte så.

Dagarna gick och bombanfallen kom mer frekvent för varje dag som gick. Hon övervägde att skicka iväg sin son mer och mer för var dag som flöt förbi. En dag när hon stod och hängde upp tvätt på tvättlinan såg hon en mörk skugga tona upp sig på himlen, skuggan kom med en hiskelig fart österifrån. Hon förstod direkt var det var, ett sovjetiskt attackflyg. Hon skyndade sig mot huset då hon hörde ett dån. Bomben måste ha fallit väldigt nära för hon föll omkull på grund av den kraftiga tryckvågen. Det var då hon bestämde sig. Hon skulle skicka iväg Markus till Stockholm, och det så fort som möjligt.

Dagen därpå stod Markus och hans mamma på perrongen vid Helsingfors tågstation. Både Monika och Markus hade rödsprängda ögon av alla tårar som de fällt de senaste timmarna. Konduktören blåste i sin vissla och ropade ”Fem minuter till avgång.”. Monika gav sin son en extra kram före hon hängde brickan med hans namn, födelseort och ålder runt halsen på honom och förde in honom i tåget. Tåget, som en gång i tiden varit rött, men som nu skiftade i brunt, på grund av all rost tjöt till, tiden för avskedet som hon fasat för var här. Nu fanns det ingen återvändo. Hon visste i det här ögonblicket inte om hon skulle få se sin son igen. Tåget började sakta rulla norrut, mot gränsen till Sverige. Monika stod ensam, maktlös, olycklig och rådvill kvar på perrongen. Hennes son, hennes allt, var på väg mot en ny framtid, en framtid utan henne, sin mamma. ”Gjorde jag det rätta?” tänker hon, innan hon släpar sig hemåt med tunga steg och ansiktet strimmigt av tårar.

Det har nu gått 20 år sedan den dagen, dagen då Monika sa hejdå till sin son på perrongen vid Helsingfors tågstation. Kriget är sedan länge slut och Finlands återuppbyggnad efter kriget är i full gång. Monika har inte hört något från sin son sedan dagen de skildes åt. Det har dock inte gått en enda dag utan att Markus funnits i hennes tankar och hon har svurit på att en dag leta reda på sin son. Hon vet inte ännu, gjorde hon verkligen det rätta?

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

Texter från hav och bakomvärld i MO5

I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.

den-gamle

Här är en novell av Matilda Brommels inspirerad av ”Den gamle mannen och valen” av Stian Hole:

Meningen utan dig

Jag drar ett djupt andetag av den torra luften som susar förbi mej på mopeden. Jag kan inte fatta att det har gått 10 år sen du lämnade mig. 10 år sen den dag jag såg ditt liv slockna rakt framför mina ögon. Dagen då vårt liv endast blev mitt. Inget har varit detsamma sen dess.

Dagen då vi fick veta att du hade cancer raserade allt framför mina ögon. Visst hade jag hopp om att du på något sätt skulle klara dig, men ändå visste jag att 60-talets forskning inom ämnet inte var tillräcklig för din cancer. Av alla människor i denna grymma värld är du den sista som förtjänade detta. Allt det lidande du gått genom, alla dina tårar. Jag skulle kunna ta allt detta på mej utan en sekunds tvekan. Varför fick inte jag cancer, utan du? Ibland är världen långt från rättvis med att dela ut sina plågor.

Dom brukar säga att smärta försvinner med tiden, efter dagar och månader av bearbetning. Jag håller dock inte med. Inte ett dyft. Jag vet redan att min kommer aldrig att försvinna. Jag saknar dig bara för mycket älskling. Jag skulle göra vad som helst för att se ditt fräkniga ansikte le för en sista gång.

Det var vår sötsura passion för äventyr som gjorde att vi möttes. Tillsammans har du och jag korsat alla hinder världen slängt mot oss, vi har bestigit berg och korsat öknar. Men efter din bortgång har jag vänt mitt ansikte från detta, det känns inte värt det utan dig vid min sida. Istället har jag skamfullt nog använt alkohol som min tröst, speciellt den här tiden på året, när körsbärsträden blommar och solen stannar kvar på himlavalvet allt längre.

Jag svalde salivet i min mun för att dämpa den tunga klumpen i mitt hjärta, det hjälpte som vanligt i en millisekund, men därefter är den tillbaka. Den är som en smärtsam form av cancer som doktorerna inte kan finna, den värker och växer hela tiden. Jag svängde upp på uppfarten till ett rött litet hus med vita knutar, vårt hus, eller mitt numera. Jag vet att man som 34-åring inte ska tänka på att livet är i sitt slutskede, men det är väldigt svårt att inte göra det när världen man förlorat den betydelsefullaste människan som någonsin vandrat på denna himlakropp.

Jag ställde min moped mot husets lite mossiga fasad och gick och satte mig i trädgårdsgungan som var placerad vid husets norra vägg, där hade man utsikt över det till synes oändliga havet och den höga branten som skilde marken från vattnet. Här kunde vi sitta i timmar och prata om förgångna händelser och vårt nästa äventyr.

Jag suckade, samtidigt som jag kunde känna havets salta doft. Kristin hade verkligen rätt i att detta ställe håller något speciellt, jag är så glad att hon lyckades övertala mig att köpa det den där gången för 14 år sedan. Hon brukade säga att det kändes som att detta ställe var början på något nytt, det brukade jag också tycka, men just nu känns det som att slutet närmar sig. Det är så nära att när jag närmar mig kanten för en sista gång kommer se det tydligare än någonsin.

*****

Vi delar också med oss av Alexandra Vikströms dikt inspirerad av samma bilderbok (bild 3):

Ensam kvar med minnena 

I det stora huset.

En stängd dörr.

En fin dörr,

fint utsmyckad.

Ett präktigt handtag.

Den stängda dörren.

Låst.

Hemlig.

“inte röra”.

Den gamle mannens ensamhet.

Instängd.

Förvarad,

bakom en dörr.

Dörren på glänt.

Den gamle mannen på en stol.

En stol vid ett bord.

Bordet.

Ett skrivbord.

Mycket vanligt,

men ändå inte.

Bordet,

täckt med bilder,

listor

småkrams,

minnen.

Mannen,

svagt framåtlutad.

Lutad över minnena.

Bild på frun.

Brev från släkten.

Listor över dagar på havet.

Dagar i krig.

Kamraternas småkrams.

Minnen.

Minnena.

Smärtar,

värmer.

Minnena;

återstoden av livet.

Återstoden av deras liv.

Ensamheten;

överväldigande.

Minnena;

glada,

sorgliga,

hemska.

Ensam kvar,

med minnena som sällskap.

*****

Celine Lassfolk har inspirerats av ”Bakomvärlden” av Lina Blixt. Celines serie har bilderbokens Timmy i huvudrollen:

98165790_251686026144796_6546401479119339520_n

*****

Dikten av Hasan Jasarević utgår från samma bilderbok:

Har du någon gång drömt om att du faller

men sedan plötsligt vaknar upp

legenden har det att vissa människor dör i sin dröm

och blir bortburna av änglarna

men vissa gånger kan änglarna vara klumpiga

och fälla dig

nästa gång när du plötsligt vaknar av att du fallit i en dröm

tänk efter.

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

”Det röda trädet” inspirerar i MO5

I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.

Här har studerande inspirerats av Shaun Tans ”Det röda trädet”.

Vi inleder med Medina Söderlunds dikter:

Oundviklig ilska

Mörker tar vid

Glimten i ögat

Du går förbi

Lämna mig inte ensam här

Hängandes 

Svettandes

Kravlandes tillbaka

Till det som en gång var

Då det bara är jag som är kvar

 

Trots regnet 

Trots stormen

Trots blixten som slår

Är framtiden fortfarande vår

 

Det är bara så att

Då mörkret faller plats

Då, min vän, tar ljuset sats

***********

En annan diktare önskar vara anonym:

 

Vem är jag.

Vem är jag?
Finns det någon lag,
som säger hur jag ska vara
Hur vet jag om jag vill vara en Peter eller en Klara?

Ingen bryr sig om mig,
eller det är iallafall så det utspelar sig
Mamma, pappa, bror eller syster
Alla pratar hela tiden om att jag är så dyster

I huvudet snurrar många tankar
Vem är det mitt hjärta för bankar?
Flicka, pojke, hund eller katt
Andras kommentarer gör att jag får fnatt

Det är tungt att inte veta
men ännu värre att inte veta var man ska börja leta
När jag vet borde det kännas bra
Och innerst inne hoppas jag att det sker idag

Ljuset kommer komma
och min personlighet kommer då blomma
Som ett ståtligt träd, finast av alla
Mina löv kommer aldrig falla

Ljuset i tunneln var är du?

Saknad mening i livet
känns som alla tar mig för givet
Kämpa för att vakna
är det någon som kommer mig sakna

Ljuset i livet är borta
Dagarna känns inte längre korta
Allt går i slowmotion
klarar inte av att visa en enda emotion

terapeuten säger det kommer bli bra
men jag tror det endast var någonting hon bara sa
för att få mig att fortsätta kämpa
mediciner jag tar för att ångesten dämpa

Ljuset i tunneln var är du
Jag behöver verkligen dig just nu
Då jag ser dig kommer jag stiga
Äntligen få sluta kriga

Kriga mot mig själv och mina tankar
Lyfter upp båtens ankar
Seglar iväg mot nya äventyr
Får se vart kosan styr

Framför mig jag ser ett träd, stort och rött
Det känns som om jag pånytt blivit född
Jag har hittat mig själv
Skönare känsla än att bada i en älv.

Ensam

Vissna löv runt om mig
Jag känner att jag inte är okej
ensam i min säng
Saknar kompisgäng

Ingen vet något
om mig, eller hur länge detta pågått
Fast i samma banor
Självskadande ovanor

Känner inte igen mig
Om jag vill bli kille eller fortsätta vara tjej
Hjärnan och hjärtat är inte överens
Minns inte hur lycklig känns

Håll ut är det jag får höra
Men alla säger det bara för att smöra
Ingen bryr sig egentligen på djupet
Känns som jag faller ner för stupet

Om man faller kommer man till slut landa
Och förhoppningsvis få tillbaka min levnadsanda
Landa på ett stort träd som växt under mig
med röd färg och som bara fortsätter resa sig

*****

 

Jacqueline Reet har också skrivit dikter:

Dikt 1

Flicka med färglöst liv.

Hon orkar inte med det

En och samma sak varenda dag.

Tills en dag

Ändras det med något underligt

Ett färggrant träd

Med röda blad

Först litet men sedan stort

Nu är det inte så färglöst mer.

 

Dikt 2

Flicka lilla var ej ledsen.

Du är inte enda i stunden.

Ingen av oss mår bra i karantän

Ingen av oss stannar där

Vi flyger och reser i drömmarna

Drömmer om det vi saknar.

 

Ett litet träd

Det lyser i våra själar

Om saknad

Det lilla röda trädet är vårt hopp

Om att en dag

Blir det bättre

Om en dag där vi  inte behöver vara inlåsta

Om ett bättre liv

Ett rött litet träd lyser i oss alla för saknad

För det vi förlorat.

 

Dikt 3

Liten flicka

Drömmer om något annat

Ett liv med mera i sig

Inte behöva göra samma sak

Om och om igen

Men när ett litet rött träd dyker upp

Då ändras saker

Hon får hopp om en bättre framtid

Om någonting som väntar sig framför henne

Hon behöver inte vara rädd längre

För hon har funnit det som stals:

Hennes hopp

*****

 

Natascha Yli-Valkama har skrivit en novell inspirerad av Shaun Tans bilderbok:

Det röda trädet

Det värsta jag visste var spindlar, förr var jag så rädd för dem att jag alltid varje kväll var tvungen att dammsuga varje hörn av mitt rum för att säkerställa att det inte fanns några där. Jag drömde mardrömmar där jag kunde se mig själv sova i min säng, som om jag var fastklistrad på taket och såg nedåt. Jag såg spindlar, oberäkneligt många av dem, krälandes i mitt hår och över mitt ansikte, ibland trodde jag till och med jag hade någon slags utomkroppslig upplevelse och att spindlarna på riktigt krypte över mig medan jag sov. Men det var förr, nu drömmer jag inte längre.

Nuförtiden känner jag mig tom och orklös, jag känner inga rädslor men inte heller någon glädje, det känns bara tomt inom mig. Återkommande gånger finner jag mig stirrandes i taket eller väggen och märker att flera timmar har gått fastän det bara känts som sekunder eller några få minuter. Ibland går dagarna förbi lika snabbt som det går att blinka och ibland känns en dag så oändligt lång, som om tiden skulle ha stannat och jag lever flera år fast i samma ögonblick. Mitt liv är annars bra, mina föräldrar är fortfarande dödskära i varandra efter 20 år som gifta, min bror bor i Spanien med sin flickvän och hälsar på nån gång om året, jag har till och med en hund som heter Ludde och brist på vänner har jag verkligen inte heller. Ändå känns det som att jag är helt utanför och annorlunda. Som om jag skulle vara fast i en flaska under vattnet och alla jag känner skulle vara havet runt om mig, jag ser dem och de ser mig men vi får aldrig en verklig kontakt med varandra, för jag är instängd och glas väggarna skiljer oss åt. Min mamma säger jag är deprimerad, men det vet jag att jag inte är, jag har ingen anledning att vara det.

Minnen av glädje eller av några känslor överhuvudtaget bleknar mer och mer bort, jag kommer nästan inte ens ihåg hur det känns när man gråter eller skrattar. Jag har aldrig dock varit en känslosam person men inte kunde jag hålla mig för skratt när min kompis Erik berättade sina sjuka historier, nu de få gånger jag ser mina kompisar och hör honom berätta något pressar jag fram ett så onaturligt och oäkta skratt, för jag tycker inte de är roliga längre. Mina vänner har börjat fråga mer sällan om jag vill hänga med dem, för jag svarar ändå nästan alltid nej, de enda gångerna jag svarar ja är när mamma tvingat mig. Jag passar inte in i det gänget längre, jag passar inte in någonstans, jag är helt enkelt ensam. Frågan “Vad är meningen med livet?” är en så otroligt löjlig fråga, men jag söker ändå konstant svar på den, “Vem är jag och vart är jag påväg?”, hur mycket jag än funderar över detta finner jag inget svar som ger mig någon slags frid. Det enda logiska är att allt är helt meningslöst.

Jag vaknar upp i sängen och sätter mig upp blixtsnabbt. Jag märker hur hårt jag andas. Jag rör mig själv i ansiktet och håret, varför vet jag inte. Jag hade precis vaknat upp från min första dröm på tiotals månader, och det var den konstigaste, läskigaste och vackraste drömmen jag haft i hela mitt liv. Jag valde att snabbt skriva ner drömmen på ett papper med hjälp av stödord så jag inte skulle somna om och glömma bort den. Sitta, träd, spindlar, rött, träd, växa, snabbt och regnbåge. Jag stirrade på orden någon sekund men jag var så trött att jag valde att lägga mig ner istället för att sitta, men då somnade jag om igen. När jag vaknade igen tidigt på morgonen letade jag snabbt upp pappret för att gå igenom drömmen igen. Drömmen börjar med att jag satt högt uppe i ett träd, trädet hade inga blad och såg grått och dystert ut. Jag börjar klättra neråt men råkade bryta en kvist som ledde till att jag föll ner och ur den brutna delen av kvisten föll oändligt med spindlar ner på mig. De krälade i mina ögon, i min mun och i mitt hår och jag kunde inte skrika eller röra på mig. Plötsligt var spindlarna borta och framför mig fanns endast halva trädet kvar, det var kluvet uppifrån och ner, trädet hade varit helt i hålet och endast haft ett tunt lager träd runt som hållit det ståendes. Jag gick närmare och i botten på  trädets grund fanns en liten växt med röda blad som snabbt började växa uppåt. Växten hade nu en lika tjock rot som trädet hade tidigare och var lika högt. Växten hade en majestätisk krona av röda blad som såg mjuk och len ut. Plötsligt satt jag uppe i det nya trädet igen och beskådade den vackra naturen runt omkring med hundratals likadana träd som hade kronor i alla regnbågens olika färger.

Jag gick ut ur mitt sovrum till köket efter jag tänkt över drömmen. Mamma stod och kokade te och mitt på matbordet fanns en växt. Jag lämnade stirrandes på växten och insåg den liknade trädet jag sett i min dröm väldigt mycket. Mamma försökte fråga mig någonting men jag kunde inte sluta stirra på den röda växten mitt på vårt matbord. Jag frågade mamma varifrån hon köpt växten och hon svarade med att det var en kollega på jobbet som gett den till henne. Jag gick över till mamma och kramade henne. Jag visste inte hur jag skulle förklara att denna kram är på grund av växten som står i vårt kök, men jag skulle iallafall försöka.

 

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

Kreativitet i MO5

I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt. Här har vi nu äran att bjuda på några av deras fina skapelser.

Här kommer en serie, en diktsamling, en enskild dikt samt en novell. Njut!

*****

Här är en serie som är inspirerad av ”Systern från havet” av Ulf Stark och Stina Wirsén. Serietecknaren önskar vara anonym.

*****

Nedan följer en anonym diktsamling som baserar sig på ”Den gamle mannen och valen” av Stian Hole.

Vindens sus

vågornas brus, 

salta stänk på kavajen 

ännu långt från kajen. 

Flera dagar redan gått

sedan kaptenen hemlängtan fått.

På kompassen vant han sneglar

ensamt på havet båten seglar.

 

Han sitter som vanligt på stolen 

skönt värmer redan morgonsolen.

Förnöjsamt spinner katten 

försiktigt lyfter han på hatten.

Kliar sig på hjässan och tänker 

känner på medaljen som blänker.

Tänker på allt han redan gjort 

då när allting gick som smort. 

Mycket i sitt liv han hittat på 

vad finns ännu att göra då?

 

84 år just idag 

borde firat min födelsedag.

ingen tårta, inga ljus

inga gäster i mitt hus.

Kanske någon ringer ändå 

fast jag inget paket kan få.

Det blir en vanlig dag i raden av många

timmarna och dagarna känns faktiskt ganska långa. 

Jag kan heller inte åka någonstans

bara corona ändå inte fanns! 

*****

Elza Heikkinen har skrivit den här dikten kopplad till en bild ur Shaun Tans ”Ankomsten”:

Farväl är inte tillräckligt

Känslorna klär rummet och stryker tätt kring min hals

Din varma hand mot min värmer mitt brustna hjärta

“Förlåt” utbrister jag trots att vi båda vet att det inte finns någon att beskylla

Vi borde kramas och kyssas nu när vi har chansen

Men det är väl lika bra att vi låter bli

Kanske de vakande nätterna blir färre så

Och kanske min kropp lättare glömmer bort din kropp

För jag vill inte minnas

Jag kommer att minnas

Du som fick detta helvete att kännas som himmel

*****

Laura Prinsén har skrivit en novell utgående från ”Snäll” av Gro Dahle och Svein Nyhus

Jag vill bara vara jag

Jag låter blicken svepa över rummet, det är fullt av människor. Människor som sitter och tittar på sina mobiltelefoner, människor som sneglar på sina klockor, människor som otåligt skruvar på sig och viskar med den som sitter på stolen bredvid. Att hålla min monolog framför dessa människor är jag okej med, de lyssnar ändå inte riktigt. Det är de andra människorna, de som förväntansfullt har blickarna fästa på scenen, som får det att pirra i magen då jag tänker på att det snart är min tur att stå där. Snart är det min tur att äntligen få berätta vad jag tycker och tänker.

– Nästa talare, Elsa Suominen, vänligen tag plats på scen.

 Jag rycker till av att höra mitt eget namn nämnas, försiktigt reser jag mig från min stol och går till talarstolen. Det är nu det gäller, det är nu jag ska få dela med mig av mina innersta tankar och känslor. Jag drar djupt efter andan för att lugna ner mig lite och så börjar jag tala.

– Jag är en social person, så gott som hela tiden. Vissa dagar känner jag ändå att jag inte orkar, jag orkar inte vara tjejen som alltid ska hålla alla konversationer flytande. Jag orkar inte vara tjejen som förväntas höja stämningen och alltid ha ett leende på läpparna. Jag orkar bara inte. 

– Vad gör man då? Då det känns som man drunknar i sin personlighet, då det känns som att alla har en bild av hur man ska vara och om man någon gång inte uppfyller den här bilden blir man plötsligt tillfrågad om man är deprimerad. Jag säger inte att bilden människor har skapat av mig – en gladlynt och utåtriktad tjej som pratar mycket och kan få vem som helst på bättre humör – är felaktig. Jag säger bara att det är inte hela min personlighet.

– Grejen är att de flesta dagar är detta vem jag är, de flesta dagar är det den här standarden jag håller. Så är det då mitt fel? Är det jag som sätter ribban för högt för mig själv? Troligen, ja. Om jag inte ville vara centrum för uppmärksamhet skulle jag ju inte vara det? Och jag vill vara medelpunkten, jag gillar då saker och ting kretsar runt mig. Jag vill bara inte känna pressen att jag måste vara det. Det här låter kanske orimligt; om jag ändå vill vara festens medelpunkt varför vill jag då inte att folk ska förvänta sig att jag är det? Orsaken är den att jag inte gillar känslan av att alltid vara tvungen att vara rolig, pressen av att alltid vara tvungen att vara på gott humör. 

Jag tar en paus för att låta det jag har sagt sjunka in, det är knäpptyst i salen. Nu är det ingen som sitter och viskar eller spelar på sin telefon. Jag har allas fulla uppmärksamhet. Detta gör att jag fylls av en märklig känsla av att ha lyckats. Människorna lyssnar och vill höra mina åsikter, mina tankar. Jag fortsätter tala med hög och klar stämma.

– Men ikväll är det fest, jag ska ut med mina vänner. Det är bara att ta en tupplur så jag är pigg och fräsch då jag ska stå i uppmärksamhetens centrum ännu en kväll. Jag vet också att jag inte ska klaga, nuförtiden skulle jag aldrig klara av att inte ta plats. Ändå var jag en blyg liten tjej då jag var yngre, jag tog knappt någon plats alls, tills jag insåg att jag har så mycket mera att ge världen än att bara mumla något då jag blivit tilltalad. Jag insåg att jag kan bli en ledare, bara jag tog mod till mig och vågade börja stå i centrum. Detta lyckades och nu är jag så extrovert som man kan vara, men vissa dagar önskar jag ändå att jag inte helt hade övergett den lilla, blyga flickan. Hon är trots allt fortfarande en del av mig, bara det att hon är en del som jag fokuserar all min energi på att trycka ner under ytan.

– Oavsett hur långt ner i mitt innersta som jag gömmer henne, kommer hon ändå bubblande upp till ytan ibland. De dagarna, som idag, är svårare för då måste jag verkligen anstränga mig för att vara personen folk förväntar sig att jag ska vara. Därför önskar jag också att jag inte hade byggt upp folks förväntningar, för jag skulle egentligen inte vilja vara “den sociala tjejen” utan jag skulle bara vilja vara jag.

Applåderna rungar genom salen, även om orsaken till att jag höll talet enbart var att lätta mitt hjärta så känns det bra. Det känns bra att människorna lyssnade på och uppskattade mitt tal samt att, även om människor kanske inte kommer att ändra uppfattning om mig, jag har berättat hur jag känner.

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

Att simma på distans

Första skoldagen i augusti jämförde jag i texten Att trivas som fisken i vattnet våra olika sätt att studera med att simma. Jag sa och skrev då bl.a. så här: ” Vi utsätts för olika väder. Ibland är det spegelblankt och skönt i vattnet, andra dagar är det isande kallt och motigt, någon gång kanske vågorna är höga och det känns svårt att kasta sig ut. Vi hoppar i tillsammans.”

Bilden kan innehålla: hav, himmel, vatten, utomhus och natur

Det blev varken ett frivilligt eller ett förberett dopp för någon av oss, när vi tillsammans blev utkastade i distansstudier i mars. Precis som med allt annat, hanterar vi alla detta på olika sätt. Alla har också olika scheman, olika ämneskombinationer, olika vanor från förr, olika sätt att strukturera denna annorlunda tillvaro. För somliga har vardagen ändrats totalt, för andra märks det inte så stor skillnad utöver det att vi inte är i skolan om dagarna. Somliga vantrivs, andra trivs någorlunda med läget, någon till och med stormtrivs.

Det är inte enkelt att vara simlärare på distans, att lära någon simma via videokonferens eller med hjälp av instruktioner i skriftligt format. Man ser inte alltid när någon får en kallsup eller flera. Det är svårt att hjälpa till att finslipa tekniken i simtagen för den som redan bemästrat det mesta, samtidigt som man försöker rädda någon från att sjunka i andra ändan poolen. Det är svårt att övertyga någon genom en skärm att det är behagligt i vattnet idag, hoppa i du också!

Hur har du det just nu? Hur går din simtur?

Är det som att simma runt, runt, i en alldeles för liten guldfiskskål? Instängd och ingen väg ut.

Är det lugnt och skönt att få plaska i eget badkar, hemma i allsköns ro? Ingen som stör.

Är det som att simma motströms i en strid flod? Ibland åker huvudet ner under ytan och du får en kallsup. Ingen tid att tänka efter, bara hålla ögonen öppna, ta sikte framåt, och hoppas att det snart är över.

Är det en lättnad att äntligen få simma helt i egen takt, som att komma till poolen och se att den är tom? Fritt fram för dig att ösa på utan andra som är i vägen eller någon att vänta på.

Du känner kanske igen dig mer eller mindre i de här metaforerna. Kanske är det olika från dag till dag, eller från lektion till lektion.

I distansskolan är det svårt att sätta punkt, att bestämma att nu har jag gjort tillräckligt för idag. Men försök begränsa dina simturer, för vi vet alla att om vi ligger för länge i vattnet, så blir vi frusna och skrynkliga. Doppa dig varje skoldag, men sätt gränser för hur länge. Du kommer att få simma många dagar än, det kommer nya simturer framöver. Försök hushålla med dina krafter, så att även de framtida simturerna ger dig glädje.

Förr eller senare delar vi farvatten igen, tillsammans i vår skola.

Ta hand om er själva och varandra!

Jenny Lindberg

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Studier | 2 kommentarer

Världsbokdagen i undantagstillstånd

Världsbokdagen. Denna dag som uppmärksammar böcker, författare och upphovsrätt instiftades av UNESCO år 1995 och infaller den 23 april varje år. I år firar vi denna dag i undantagstillstånd, och i alla fall jag söker mig till andra typer av texter än vanligt. De tunga och mörka romanerna som jag annars ofta dras till känns nu för krävande. Jag märker att jag i stället söker mig till det korta formatet, till ord som tröstar eller roar, till en berättarröst som skänker trygghet.

Här kommer några tips till er som känner likadant. Och till alla andra också förstås.

***

Dramaten har haft och har en satsning på estradpoesi, Dramaten & Spoken Word. Niklas Mesaros är en favorit sedan tidigare. Hans dikter och hans framföranden kan jag lyssna på om och om igen!

Här hittar ni flera pärlor: https://www.dramaten.se/repertoar/spoken-word/

***

Noveller fångar ögonblick och kräver inte att läsaren håller långa intriger i minnet. I Axel Åhmans novellsamling Klein finns tragiska och komiska noveller om manlighet, dessutom med en österbottnisk prägel. För den vågade finns novellsamlingen Het, där olika författare skriver noveller om passion och lust för unga läsare. För dig som föredrar att lyssna kan Sveriges Radios samlade radionoveller rekommenderas.

***

Det finns även annat att lyssna på. GLÖD – Österbottens berättarcentrum bjuder på muntliga berättelser under rubriken ”Trubbel”. Ni hittar dessa klipp på GLÖD:s YouTube-sida. Sveriges Radio har också en ljudbokssatsning med rubriken ”Drama för unga”. Här kan jag till exempel varmt rekommendera äventyrliga och fantastiska Mördarens apa av Jakob Wegelius!

d039f6fa-8f73-4162-a539-ac62e7fc022f

(Bild från Sveriges Radio, illustration av Jakob Wegelius)

***

Instagram erbjuder också många möten med texter, kanske främst då poesi. För dig som vill läsa dikter på engelska är Rupi Kaur någon att följa och för dig som vill läsa på norska finns Trygve Skaug. Eller varför inte söka upp @domflestadikter, @detkomord eller @bokpoesi?

***

Visst är det ändå också trygghet att sjunka ner i soffan med en tjockare bok. Matt Haigs Anteckningar från en orolig planet (Notes on a Nervous Planet) vill jag till sist tipsa om i dessa dagar. En riktig klok-bok!

IMG_6257

Haig skriver bland annat: ”But while choice is infinite, our lives have time spans. We can’t live every life. We can’t watch every film or read every book or visit every single place on this sweet earth. /…/ We don’t need another world. Everything we need is here, if we give up thinking we need everything.”

Ia Enroth

Publicerat i Om läsning och böcker, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

En dikt från ett klassrum som egentligen inte är ett klassrum…

Corona-Karantän

Det finnas dagar

då ingenting händer

då man faller

och ingen ser

då isolering gäller

och man hoppet fäller

 

Det måste finnas dagar

då man får träffa sina vänner

då karantänen inte gäller

och man tvättar inga händer

+ man ser sina äldre

och risk-vänner

 

Det måste finnas dagar

då bara du är viktig

då samhället vilar

och ingen bestämmer

vart och när du går

eller inte går

Rosanna Sjöstrand

(med inspiration från Lars Björklunds dikt ”Det måste finnas dagar”)

Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter | Lämna en kommentar

När klassrummet är tomt

Efter en vanlig, men ändå allt annat än vanlig skoldag är det säkert många tankar som snurrar i huvudet för oss som rör oss i skolvärlden. Samtidigt som det kan vara en lättnad att beslutet att stänga skolorna kom, är det ändå ingen enkel sak att greppa.

Det som blev särskilt tydligt idag är den enorma sociala funktion som skolan har. För många är människomötena den bästa biten av läraryrket. Det är människorna som gör yrket omväxlande, levande, lärorikt och givande. För elever och studerande är det också en plats där man träffar vänner och andra jämnåriga.

Vi kommer att fortsätta träffas virtuellt, men det kan inte ersätta stämningen som uppstår i klassrummet, i lärarrummet, i korridorerna. ”Jag bandade min grupp en minut idag i klassen, för att minnas hur de låter” sa en av kollegorna på vårt möte efter att de studerande gått hem. Själv stod jag och fokuserade på att få mina grupper etsade på näthinnan i slutet av mina lektioner. Även om vi förhoppningsvis ses igen i mitten av april, känns det som en rätt lång tid.

Jag kommer att sakna dig som alltid hälsar lika glatt när du kommer in i mitt klassrum. Jag kommer att sakna dig som vågar fråga och ta reda på saker.
Jag kommer att sakna dig som inte alltid orkar satsa, men som alltid orkar skämta och möta min blick i samförstånd över att det faktiskt inte är hela världen att du inte är på topp alla dagar.
Jag kommer att sakna dig som har stenkoll och är effektiv och målmedveten.
Jag kommer att sakna dig som alltid pratar, fastän jag ibland sagt åt dig att vara tyst.

Jag kommer att sakna livet i klassrummet.

I väntan på att vi ses där igen ska ni ta hand om er själva och varandra!

Jenny


Publicerat i Aktuellt vid Närpes gymnasium | Lämna en kommentar