Nu har du kommit till bloggen där skribenter från Närpes gymnasium publicerar olika typer av texter. Här kan du läsa om sådant som är aktuellt i vår skola eftersom bloggen fungerar som en nätbaserad skoltidning och ger skribenterna en möjlighet att nå ut till en större publik utanför klassrummet.
Vi använder även denna blogg i modersmålsundervisningen. Förutom Medietexter,essäer och skönlitterära texter hittar du här poddar och textfilmer skapade av våra studerande. Några av poddarna som handlar om ondska, våld och utanförskap finns publicerade i detta inlägg. Textfilmerna hittar du genom att klicka på kategorin ”Berättelser i samtiden” eller ”Framtiden”.
Vi uppmärksammar också språk, läsning och lästips här på bloggen. Bildkonsten har en egen kategori och under kategorin ”Studier” får nuvarande och tidigare studerande hos oss dela med sig av erfarenheter från studie- och yrkeslivet. Låt länkarna till höger leda dig rätt!
Scrolla, klicka, läs, lyssna och njut!
Ia Enroth (lärare i modersmål och litteratur) och Jenny Lindberg (lärare i tyska samt modersmål och litteratur).
Den 17 maj 2023 deltog årskurs 1 i årets krishanteringsdag inom det ämnesövergripande studieavsnittet GeMo1-2-3, En värld i förändring. Vi studerande hade fått information av vår modersmålslärare Ia och geografilärare Lotta. Informationen vi hade fått var att vi skulle bli utsatta för olika fiktiva kriser, att vi skulle komma i bekväma kläder och att vi skulle ha på notiserna på Wilma eftersom Wilma skulle fungera som myndighetskanal. Vi fick inte veta på förhand vilka kriser vi skulle utsättas för.
Kris 1: Cordyceps
Vår grupp kom in i biologirummet och klädde på oss skyddskläder, munskydd och handskar. Vi tog fram mikroskopen och gjorde oss klara för att labba. Mitt i allt skedde en antropogen olycka. Ett provrör med en vätska spilldes ut. Vätskan var okänd innan vi försiktigt svängde provröret med en metallstav och såg etiketten där det stod “Cordyceps”. Ytterligare märkte vi att det också fanns en varningssymbol på provröret. Vi sökte upp vad varningssymbolen betydde och kom fram till att det var varningssymbolen för biohazard. Vi var optimistiska, tog upp vätskan med en pipett och bestämde oss för att titta på vätskan under ett mikroskop, men det visade sig att vi spenderade onödig tid på detta eftersom det inte visade något speciellt.
Vi började titta oss omkring och såg att det som spillts ut hade börjat sprida sig runt i svampform och hade börjat växa på väggar och bord. Då kom vi fram till att det var frågan om en svamp. Vi sökte på Google om Cordyceps för att se om vi hade rätt, och det hade vi. Vår grupp gick ut och tittade om viruset spridits utanför klassen och det hade det gjort. Det hade spridits vidare till ett annat rum bredvid biologirummet.
Efter många om och men, beslöt vi oss för att evakuera biologirummet. Vi gick med raska steg mot modersmålsrummet som vi visste hade närmaste nödutgång. När alla tryggt och säkert hade tagit sig ut ur byggnaden och stängt dörren bakom sig till skolan, “ringde” en av oss till 112. Vi blev snabbt kopplade till smittskyddsenheten och fick beskedet att vänta på hjälp som var på väg.
Vår uppgift var att rädda gymnasiets rektor Mikael Snickars, som blivit kidnappad av högstadiets rektor Johan Gulin. Det hela började med att vi fick ett Wilma-meddelande. I meddelandet stod det:
Jag har kidnappat er rektor! Om ni lyckas hitta honom inom 30 minuter får ni honom tillbaka. Annars behåller jag honom. Jag är ledsen, men jag behöver hans hjälp!
Vi gick runt i skolan och letade vid de områden där Mikael brukar befinna sig, men vi hittade honom inte. Därefter gick vi till kanslisten Therése och frågade henne om ledtrådar. Hon sa att Mikael hade ett möte om en ny mattelärare. Vi bestämde oss för att gå till högstadiet eftersom de är i behov av en ny mattelärare.
Vi gick in i lärarrummet där högstadiets rektor Johan Gulin satt i sitt kontor. Haris sågt Mikael i kontoret fastbunden i en stol. Johan förde in Mikael i ett annat rum där Haris tog ut honom och räddade honom.
Nai Maris, Haris Pjevo, Jenna Böling, Jemina Kulasic, Emma Söderqvist, Agnes Hellman och Emmy Maris
Kris 3: Tågolycka
Vår grupp fick en tågolycka vid Finby stationshus som vår kris. Läraren Miranda visade en bild som hon ”fått från en kompis”, och lämnade klassrummet. Vi fick sedan ett meddelande från myndigheterna som informerade om att det hade hänt en tågolycka i Finby och att alla invånare skulle stanna inomhus och stänga alla fönster och dörrar p.g.a. kraftig rökutveckling.
Bild: Miranda Eklund
Efter att vi fått meddelandet stängde vi dörrar och fönster, för att förhindra att röken skulle komma in. Efter det väntade vi på vidare information om olyckan. I ett senare meddelande som vi fick stod det att det skett ett kemikalieutsläpp i samband med olyckan, och vi uppmanades att söka skydd eftersom kemikalierna kunde vara farliga att andas in.
Då kom vi överens om att gå till högstadiets skyddsrum (musiksalen). När vi sprang över till högstadiet höll vi andan så att vi inte skulle andas in några farliga kemikalier. Då ansåg vi att vi hade klarat av krisen. Vi kommer att fortsätta vara i skyddsrummet på Närpes högstadium tills vidare, och vi hoppas att situationen snart kommer att förbättras och att vi kan återvända till våra hem. Tills dess fortsätter vi att vara en gemenskap och stötta varandra i denna svåra tid. Vi vet att vi är starkare tillsammans och tillsammans kan vi övervinna alla utmaningar som vi möter.
Michael Panagos, Oliver Nordberg, Vu Nguyen, Saara Hyvätti, Natalia Koskimaa, Emilia Wilson och Ester Rönnholm
Kris 4: Mord
Vår kris började med att vi kom in till kemisalen där vi insåg att ett mord hade ägt rum. Vi inledde med att undersöka platsen och bedöma situationen innan två gick för att samla bevismaterial på själva mordplatsen medan de resterande fyra som var poliser, gick för att lista ut vem mördaren var. De som undersökte själva mordplatsen och samlade bevismaterial var tvungna att ha på sig skyddskläder, handskar, munskydd och visir.
På platsen fanns en utritad figur av en människa, blod, hår, en kniv på golvet samt bilder på de fyra misstänkta personerna för mordet. Dessa var Lilian, Richard, Kennet och Guy. Vi valde även att intervjua en av de misstänkta, men han ville inte prata med oss utan advokat. Med hjälp av DNA och blodanalyser samt håret på den misstänkta kunde vi dra en slutsats om att det var Guy som låg bakom mordet eftersom både hans blodanalys och hårfärg stämde ihop med mördarens.
Lejla Badnjevic, Elizabetta Gora, Tindra Kummel, Liva Berg, Zlatan Arnautovic, Joel Skogberg och Melvin Simons
Kris 5: Clickers
Vår grupp utsattes för en clickers-kris. Ett meddelande skickades ut och där stod det att larmcentralens nödnummer ligger nere på grund av mängden samtal under de senaste minuterna. Rapporter om mystiska och hotfulla varelser i rörelse haglar in. Invånarna uppmanas att hålla sig undan. Rör inte varelserna!
En clicker är en slags varelse som i vårt fall hade uppkommit av ett virus som spridit sig i skolan och infekterat tre av de studerande i åk 2.
Clickers kom och bankade på vårt fönster och “skrämde” oss! Vi började med att låsa dörren så att ingen skulle komma in. Vi tänkte då att vi var klara med vår kris, men då började Clickers springa förbi vårt fönster och banka på fönstret. Vi tänkte inte mera på det och började kolla ut genom dörren och där såg vi att clickers hade kommit in i byggnaden. Vi kom på idén att vi kan utrymma byggnaden genom fönstret. Vi sprang till fönstret och då öppnades dörren av någon. Clickers var inne i rummet och vi var snabba att ta oss ut genom fönstret och lyckades rymma.
Det var väldigt roligt att få vara med om en kris, speciellt när krisen också involverade monster. Som att vara i en film! Det var en väldigt rolig upplevelse.
Viggo Bergvik, Milo Nordberg, Henrik Grönlund, Cecilia Palmgren, Mathilda Westermark, Lamija Susic och Ida Brommels (samt Minea Antfolk, Beata Björklund och Kajsa Åbacka som clickers bakom maskerna)
Kris 6: Hackerattack
Det sändes ut ett meddelande av “myndigheterna” där det stod att alla Finlands banker hade blivit hackade och alla banksystem låg nere och att endast kontant betalning var möjlig. Vi var då tvungna att samla ihop alla kontanter som vi hade och sedan göra en matlista med matvaror så att vi skulle klara oss en hel vecka, med möjlighet till förlängning.
Vår grupp köpte mest torrvaror som vi visste skulle räcka till hela gruppen och dessutom kunna stå i rumstemperatur. Vi köpte då bland annat nudlar, riskakor, nötter, chips, jordnötssmör och vatten. Vi köpte också sanitetsprodukter såsom tandborstar, tandkräm och wc-papper.
Vi hade ganska mycket kontanter på oss redan, plus att vi även fick hittelön på 150€ eftersom vi hittade Mirandas plånbok. Så sammanlagt hade vi ungefär 220€ att handla varor för.
Vi fick inte uppleva en så panikslagen kris så på så vis kunde vi ta det relativt lugnt. Vår grupp tyckte nog om dagen. Det var roligt med lite omväxling i skolan så nära slutet på läsåret.
Tilda Krooks, Ellen Nygård, Kinga Krzeszowiec, Natalie Snickars, Elias Harf, Eyolf Pettersson och Dmytro Kosian
Föreläsning med Ancha Kjerulf
Efter våra krishanteringar fick vi lyssna på en föreläsning av Ancha Kjerulf. Först förklarade hon för oss vad begreppet kris innebär. Hon föreläste sedan om hur vi borde agera i krissituationer och hur vi tar kontakt i situationer när en kris uppstår. Föreläsningen hjälpte oss att förstå att man genom att ge sig själv tid och utrymme för att bearbeta kriser kan stärka sin mentala och fysiska hälsa. Genom att söka stöd och använda olika verktyg och strategier kan vi bättre förbereda oss för framtida utmaningar och kriser.
Ancha jobbar som krisarbetare och har även erfarenhet av yrken som psykiatrisjuksköterska och klasslärare. Vi tyckte att presentationen som Ancha gav oss var bra och intressant. Vi tyckte också att det var bra att skolan tagit in någon som är utbildad inom området för att lära oss om kriser.
Vi tyckte att krisdagen var en rolig upplevelse där vi kreativt, men samtidigt också seriöst fick vara med om olika typer av kriser.
Blogginlägget är ett resultat av kollaborativt skrivande ochäven bilderna är tagna av studerande i årskurs 1 våren 2023.
Den 6 december 1917 godkände Finlands lantdag självständighetsdeklarationen och Finland blev självständigt från Ryssland. Finland har detta år varit ett självständigt land i 105 år, grattis Finland! Att vi idag är ett fritt land fullständigt oberoende av andra länder med egen lagstiftning och eget folk har aldrig varit någon självklarhet.
Ibland behöver vi stanna upp, vara tacksamma och minnas varför vi får leva i ett fritt land. Vi behöver minnas striderna som vårt folk har tagit för oss. Vi behöver minnas vilka uppoffringar våra förfäder har gjort för vårt land. Vi bär på ett levande arv.
Det finns en oro över att vi ungdomar har slutat se denna dag som en dag där vi ska vara tacksamma över att vi står där vi står. Istället har fler och fler börjat se denna dag som en ledig dag från skola och jobb. Om inte vi minns kampen om vår självständighet, vem ska då minnas? I vår närhet är det just nu främst den äldsta generationen, de som inte själva varit med i kriget som återberättar det som de i sin tur har fått berättat för sig. Vad händer när den generationen dör? Medierna kommer troligtvis fortsätta påminna oss om vår självständighet men kommer vi göra det?
Självständighetsdagen ska vara en dag när vi firar och är tacksamma. En dag då vi värnar och minns veteranerna och alla stupade. En dag med fortsatt hopp om en bra framtid för vårt fria land. Vi behöver fortsätta behålla traditionerna. Jag brukar bland annat besöka gravgården med min mormor och sätta ett ljus för mina egna släktingar som stupade i kriget. Flaggorna vajar på flaggstängerna, på tv visas filmen Okänd soldat och inne i många kyrkor hålls gudstjänst för att fira självständigheten. I många fönster lyser också två ljus. På kvällen brukar jag alltid se på självständighetsbalen och beundra de vackra klänningarna. En dröm skulle ju vara att bli inbjuden till slottsbalen.
Vi i Finland är vana med att våra mänskliga rättigheter garanteras. Vi får resa fritt runt om i världen, vi har rätt till skydd, vi får uttrycka oss och vi får själva välja vilken religion vi vill tillhöra, det här är bara några av alla de friheter som garanteras i vårt land. Det här är ingen självklarhet för människor i många andra länder, det ser vi bland annat i Iran och Ukraina. Läget i Ukraina har för oss finländare varit en riktig ögonöppnare. Det är då vi själva märker att vi tar vår självständighet och frihet för given.
I dagens läge stiger inflationen. Priser på varor och tjänster växer samtidigt som statsskulden ökar. Vi ser också en ökande klyfta mellan rika och fattiga samt en oro över vår psykiska hälsa. Här ser jag ett samband mellan striderna om vår självständighet och striden mot att bekämpa samhällets utmaningar. Vi är den yngsta generationen vilket betyder att ansvaret på att upprätthålla landets ekonomi och försvar också kommer att landa på oss. Då är det viktigt att vi inte lägger oss ner och ger upp. Soldaterna som stred för vår självständighet gav inte heller upp. De gav sina egna liv för fosterlandet. Vi behöver göra som soldaterna gjorde under striderna mot Ryssland, alltså Kämpa!
Ida-Louise Wikman
Ida-Louise höll detta tal den 5 december 2022 på Närpes gymnasiums självständighetsfest.
Han är 18 år och borde veta vad han vill. Veta vad han ska bli när han blir stor. Han hade hoppats lista ut det i gymnasiet, men när han tänker på framtiden är det tomt. Bara frågor – inga svar. Dom pratar om framtidstro, men vad ska man tro på när jorden brinner och människor dödas i krig?
Hon är 16 år och ska börja gymnasiet. Första skoldagen är här och det känns lite nervöst. Sommaren har varit underbar. Lite jobb för att tjäna pengar, mycket häng med vännerna, Tomatkarneval med folkvimmel och fest. Hon är redo för allt det nya. Förväntansfull och glad.
Hen är 17 år och tvåan i gymnasiet väntar. Fjolåret var ganska tufft, men det gick. Hårt arbete och rutiner lönade sig. Hen nådde resultat att vara stolt över. Hemma är det också mycket bättre nu. Mindre bråk, mindre oro, mindre smäll i dörrar. Det blir nog bra det här, ändå.
Han är 17 år – snart 18! I fjol tillbringade han alla raster på toaletten. Där ser ingen att han inte har någon att sitta med. Det blir mindre uppenbart att han är ensam. Han har försökt komma med i gänget, men det är svårt att vara så där spontan och sprallig som de andra är, när rädslan för att inte vara välkommen ständigt svävar ovanför som ett stort, svart moln. Det enda han hoppas på är att få vara med i år. Kanske det är i år det händer?
Hon är 44 år och ska börja sitt tjugonde år som lärare. Åren har gett henne massor av glädje, men ärligt talat också några gråa hår. Hon fasar lite för att hoppa på skoltåget igen. Det rusar på i full fart från start och det brukar vara svårt att hitta hållplatser för vila. Ändå är hon fortfarande lika övertygad om att läraryrket är bäst. Arbetet med de unga gör henne lite yngre, lite klokare och mycket vaknare. Det förväntansfulla pirret känns i maggropen också i år.
En skola är inte bara en fysisk plats. En byggnad med golv, väggar och tak. En skola är också gemenskap, samarbete och skolanda. Möten mellan människor som bär på både lätta och svåra saker. Det kan vara sådant som andra känner till, men också sådant som andra inte har en aning om.
I år hoppas jag därför att vi verkligen tar hand om varandra. Att vi låter alla vara med. Att vi låter alla vara som de är. Att vi låter alla växa. Vårt golv kan vara kunskapstörst, upptäckarglädje och experimentlusta. Våra väggar kan vara värme, förståelse, tolerans och medmänsklighet. Taket kan vi lyfta tillsammans, så att vi alla får andas fritt.
Det händer hela tiden hemska saker runt om i världen. Allt från krig till svält och till naturkatastrofer. Det kan hända att man inte tänker speciellt mycket på de här händelserna, eftersom man känner att det är långt borta och därför inte riktigt berör en själv. Men då och då uppstår det situationer när det hemska istället finns väldigt nära. Då känns det genast mycket mera verkligt och skrämmande. Jag själv känner ibland oro över det som händer i världen just nu, och jag vet att jag är långt ifrån den enda som gör det. Jag tror att i alla fall de flesta har känt liknande känslor den senaste tiden. Oro kan vara väldigt jobbigt. Jobbigt att känna, men också jobbigt att hantera. En fråga som jag ibland funderar på, som jag tycker är väldigt viktig, men som jag tror att det egentligen inte finns något bra svar på: “Vad kan man göra när oron blir för stor?”
Ledaren “Till dig som tänker på kriget” publicerades i Vasabladet den 26.2.2022. I ledaren skriver Viveca Dahl om det som kanske är mest centralt på nyheterna just nu. Kriget i Ukraina. Dahl skriver på ett sådant sätt så att barn enkelt ska kunna ta till sig av innehållet i texten. Ledaren är alltså riktad till barn. Jag tror ändå att barn inte är de enda som kan ha nytta av att läsa texten, utan att allihopa kan ta till sig något från den. Hon berättar om kriget som pågår just nu. Att Rysslands president, Vladimir Putin, anfallit Ukraina, och att det kan komma att bli det största kriget i Europa sedan andra världskriget. Hon berättar också om bakgrunden till anfallet, och om hur andra länder försöker få slut på kriget.
“Det man vet en del om blir lättare att hantera” skriver Dahl i ledaren. Hon menar alltså att allt kan bli lite mindre skrämmande om man känner att man har lite kunskap om det, och kan förstå vad det är som egentligen händer. Detta håller jag verkligen med om. Jag anser att kunskap kan vara både en styrka och en trygghet. Dock tror jag att det ibland kan ha den motsatta effekten.Trots att man har läst om kriget och förstår vad som pågår kan man vara orolig. Ibland gör det kanske att man blir ännu oroligare än man var tidigare, då man inser att det faktiskt är en verklighet, och i det här fallet; hur nära kriget egentligen är.
Det är helt normalt att vara orolig, men det kan vara en väldigt jobbig känsla. Enligt mig är det är en av de värsta, om inte den allra värsta, känslan som finns. I kolumnen “Våga lyssna på känslorna, sitt med dem, också då de gör ont”, publicerad 27.3.2022 i Hufvudstadsbladet, skriver Monica Ålgars om känslor, framför allt sådana känslor som “gör ont”. Känslor som oro, ångest, sorg och rädsla. Hon reflekterar över hur man ska göra för att hantera de här känslorna. Här kommer min fråga in igen; “Vad kan man göra när oron blir för stor?”. Ålgars ger såklart inga direkta svar, eftersom det egentligen inte finns några sådana. Dock berättar hon om sådant som man kanske kunde försöka tänka på.
Monica Ålgars betonar att alla känslor är viktiga att känna, och också att man inte borde se på känslor som positiva och negativa. “Alla känslor har en funktion och får finnas”, skriver hon. Jag tycker att detta är ett väldigt intressant tankesätt. Jag har inte tänkt på känslor på det sättet tidigare, men nu när jag tänker på det känns det väldigt logiskt. Ibland känner jag att jag helst skulle sluta känna vissa känslor, men det går såklart inte. Även om det skulle vara möjligt, tror jag inte att det skulle vara nyttigt. Istället för att försöka få bort en känsla är det däremot viktigt att man försöker ge plats för alla känslor, både de som känns lättare och svårare att hantera. Jag försöker tänka att det alltid går över, fast det kanske inte alltid känns som att det kommer att göra det.
Både Viveca Dahl och Monica Ålgars betonar i sina texter att det är bra att prata med någon om sina känslor, sin oro och sina funderingar. Att dels kunna sätta ord på det man känner, och dels att man inte behöver hantera allt själv, utan istället kan få stöd av andra. Också jag tycker att det här är väldigt viktigt. Jag vet ändå att det inte alltid är så lätt. Vissa människor har väldigt svårt att prata om sina känslor, och jag är en av dem. Jag har väldigt sällan pratat om mina känslor, och sådant som oroar mig, kanske eftersom det har känts väldigt svårt att sätta ord på dem. Nu har jag börjat prata med kuratorer och liknande personer. Det var i början väldigt jobbigt att öppna upp mig om det jag känner, men det blir hela tiden lättare. Det är fortfarande lite svårt, men jag tror och hoppas att det är något som jag kommer bli ännu bättre på. Jag tror att det är viktigt att man utmanar sig själv genom att försöka prata med någon, även om det kan kännas jobbigt. Åtminstone att man försöker ge det en chans, det kan i alla fall inte bli värre.
Så vad kan man egentligen göra när oron blir för stor? Jag tror att det allra viktigaste är att man kommer ihåg att man inte är ensam. Det finns alltid någon att prata med. Det kan vara en kompis, en familjemedlem eller kuratorn i skolan. Om man är orolig för något som man inte riktigt vet något om, är det bra att läsa och lära sig om det. Målet man borde uppnå, anser jag, är att man lindrar det värsta av oron. Samtidigt ska man komma ihåg att det också är okej, och väldigt bra, att känna. Här tycker jag att namnet på Monica Ålgars kolumn passar väldigt bra; “Våga lyssna på känslorna, sitt med dem, också då de gör ont”. Jag tycker att alla borde ta till sig av detta.
Den sista perioden läsåret 2021–2022 läste de studerande i årskurs 1 ett första studieavsnitt i filosofi, och parallellt med detta även ett studieavsnitt i modersmål och litteratur. I Eva Sussos och Anna Höglunds filosofiska bilderbok Alla frågar sig varför (2017) förenas dessa ämnen, och som avslutning på studieavsnittet i modersmål och litteratur läste och diskuterade vi bilderboken tillsammans, innan vi sedan gick vidare och skrev egna skönlitterära prosatexter enligt samma upplägg som i bilderboken. På varje uppslag finns där ett citat av en känd filosof, tillsammans med en illustration och en berättande text i jag-form som båda speglar citatet. De studerande fick följande instruktion:
Din skönlitterära prosatext ska:
inledas med en fråga
på något sätt spegla eller handla om det filosofiska citat som du har valt
vara skriven i jag-form
ha citatet och filosofens namn som rubrik
ha ett korrekt språk
vara ca 800–1 500 tecken lång (utan mellanslag).
Jag har här glädjen att i detta inlägg dela med mig av några av de prosatexter som de studerande skrev i studieavsnittet. Först vill jag påminna om att en jag-berättare inte är samma person som författaren själv. De studerande har skrivit fiktiva texter med ”påhittade jag”.
Ia Enroth
Bild: Lilla Piratförlaget
“Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”
– Sören Kierkegaard
Vad är meningen med livet? Jag tycker att livet på jorden är en linje som ser likadan ut för alla människor. Jag föds, jag lever mitt liv och i slutskedet dör jag. Under stadiet då jag lever kan jag påverka mitt liv med de val jag gör. Mina val kan leda till något som kan leda till något och så vidare, men det är först efter att något har skett som det kan få en betydelse, ett sammanhang. Det är först efter att jag har begått ett misstag som jag kan blicka tillbaka på det. Det kan vara att det är först efter att jag dött som jag kan blicka tillbaka på mitt liv. Människor har olika synvinklar då det kommer till meningen med livet, åsikterna kan bl.a. formas av människors religion, kultur och uppväxtmiljö. Vissa anser att meningen med livet är att hitta kärleken, att bilda en familj och att njuta medan man kan av det goda med livet. Jag anser själv att jag under mitt liv kommer att få skapa mitt livs mening, att det plötsligt dyker upp, att mina val kan forma livets mening.
Philip Ers
“… det är genom kroppen vi finns till i världen och står i kontakt med tingen och livet självt” – Maurice Merleau-Ponty
Är jag bara jag, eller är jag en större del av min omgivning, av världen?
Klockan är tre, och jag lämnar skolbyggnaden. Det regnade hela förmiddagen, och alla var irriterade på att klassresan blev uppskjuten. Just nu duggar det bara, men mina kläder blir ändå snabbt fuktiga.
Vinden får mitt hår att fladdra. Det brukar vanligtvis ligga platt mot min rygg, men just i den stunden känns det som att vinden blir en del av mitt hår, av mig. En bil kör förbi mig. Kanske finns ljudet av motorn bara där, eller så är också det en del av mig för ett kort ögonblick.
När jag kommer fram till mitt hus och öppnar dörren, rusar min hund genast fram till mig och hälsar glatt. Jag blir genast på bättre humör, och får mera energi som matchar hans. Min hunds humör blir på något sätt en del av mitt, och jag kan inte hindra mig själv från att le.
Jag sätter mig i min säng, och min hund lägger sig bredvid mig. När jag klappar honom blir han genast lugnare. Kanske ingen av oss bara är oss själva. Kanske alla är en större del av sin omgivning.
Sandra Uppgård
“Den sorgliga sanningen är att mest ondska skapas av människor som inte bestämt sig för om de ska vara goda eller onda” – Hannah Arendt
VARFÖR FINNS ONDSKA I VÄRLDEN? Jag har gått på denna jord i 16 år. Själv har jag sett ondska i världen genom nyheter från olika håll. När Finland spelar mot ett annat land i ishockey vill jag att det andra landet ska förlora, det andra laget är inte ont, de har inte gjort något fel. Jag har inte valt att tycka så, det är vad samhället, som både jag och du samverkar med, har valt att jag och många andra som sitter i sofforna framför TV:n ska tycka.
Människan har under flera decennier, centennier och millennier gjort hemska saker mot varandra men jag vet att jag inte är ond, mina vänner är inte onda, mina släktingar är inte onda. Men ändå har vissa av oss gjort elaka saker mot andra. Vi gör detta för att blidka de andra i samhället.
När ett hus brinner ner så tänkte inte elden “Nu ska detta hus brännas”. Nᴇᴊ, den gjorde det eftersom den bildades av gnista vilket sedan spreds vidare. Jag tror ondskan fungerar på ett liknande sätt. Det behövs bara en person med en tanke, idé eller ett förslag som andra hör, ser eller läser för att andra ska påverkas av det. Också likt elden så är vi en del av naturen, vi är varken goda eller onda utan vi samverkar med naturen.
Anton Åkerman
Bild: Lilla Piratförlaget (Eva Susso & Anna Höglund)
“Känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek.” – Martin Buber
Hur älskar man någon? Ännu ett vinglas åker i golvet. Denna gång kom vinet inte på mattan, du hade tur. Du siktade på mig mer än vanligt. Det kommer närmare och närmare för varje gång. Jag förstår inte hur den där förbannade drycken gör att det blir såhär. Så hetsigt, mörkt och spänt mellan oss. Filmen spelas än, jag hör det från sovrummet. Jag hör också dig… skrika, andas… gråter du nu också? Jag förstår inte hur det kan sluta såhär varenda gång. Du blir alltid så arg. Lägenheten är äntligen färdigt renoverad, sista vinglasen åkte in i skåpet idag. Nu i efterhand skulle de kanske ha fått stått kvar där, nydiskade och hela i fyra raka rader med tre i varje. Jag känner mig lyckligast i världen att få bo med dig, förutom just nu när jag ligger under täcket och väntar på att du ska smälla dörren efter dig som du alltid gör. Jag börjar kunna dina ritualer vid det här laget. De nytvättade lakanen doftar av sköljmedlet du köpte, med doft av syrener. Du vet vad jag gillar. Tyvärr doftar oron inom mig mer. Jag hör hur du river nycklarna av bänken i hallen. Inte tar du väl bilen? Nu smäller det i dörren. Jag kan slappna av, ännu en gång. Jag vet någonstans att du kommer ångra dig, väldigt snart. Ägg och bacon, färskpressad apelsinjuice och croissanter från bageriet runt hörnet är ditt sätt att säga förlåt. Jag förlåter dig alltid, det är nog det som gör oss till dom starkaste i världen, vår kärlek till varandra. Även sammansvetsade hjärtan måste få ha sina sprickor.
Jenny Liljedal
“Livet börjar på andra sidan förtvivlan” Jean-Paul Sartre
Vart kommer man egentligen när man dör? Ibland funderar jag kring detta, men speciellt när jag tänker på dig. Tänk om det finns en värld som vi inte har upptäckt ännu. Tänk om det är just den världen du lever i just nu. Ibland vill man liksom bara veta vart ens nära och kära hamnar, var finns dom nu? Jag tror ingen riktigt vet, eller i alla fall har ingen kunnat förklara det hittills. Kanske börjar det riktiga livet efter att man dör. Kanske kommer man till en bättre värld där ingenting betyder någonting, den värld där på andra sidan där de väntar. Men vad väntar de på? Eller kanske de inte väntar på något överhuvudtaget. Mina frågor är många och svaren så få. Jag tror att jag aldrig kommer få några riktiga svar på de frågorna jag frågar mig själv, inte förrän jag själv är där. Igår kom jag att tänka på en sak, tänk om man hade kunnat hoppa mellan olika världar, bara för en liten stund. Då hade vi kunnat ses igen. Snälla kom tillbaks, längtan efter dig gör så ont i mig.
NG-nytt 