Ensamhetens allé

Jag sneglar över kanten på hopptornet och tvekar. Jag vågar inte hoppa. Tänk om jag dör. Jag vill inte dö. “Vi hoppar tillsammans, kom!” ropar han åt mig. Innan jag hinner protestera griper han tag i min hand och drar mig över kanten.

Andra maj

Efter en varm dusch orkar jag göra i ordning frukosten som jag alltid äter ute på altanen på mina lediga dagar då vädret tillåter det. Känner den varma vinden svepa mina bara ben när jag kliver ut på altanen iklädd endast morgonrock. Mitt korta kolsvarta hår fladdrar i vinden. Sätter mig ned för att njuta av en kopp kaffe. Känner det kittlande håret i nacken brännas av morgonsolens strålar. Hör fågelkvitter i fjärran och känner doften av de blomstrande blommorna. Sommaren är kommen.

Han älskade blommor, nästan lika mycket som han älskade mig. Blåa blommor var hans favorit. Därav var förgätmigej hans favoritblomma. När förgätmigej blomstrade brukade vi alltid gå till allén bakom parken inne i staden. Vi brukade ligga ner i det gröna gräset bland blommorna och bara njuta av varandras sällskap. Det spelade ingen roll hur obekvämt det var eller hur smutsiga vi blev, för vi hade ändå varandra och det var det viktigaste. Före vi gav oss av plockade vi alltid en bukett med förgätmigej, som vi lät pryda köksbordet hemmavid.

Tredje maj

Vaknar av att väckarklockan tjuter. Det är lika jobbigt varenda morgon. Drar mig från att stiga upp. Till sist släpar jag mig ur sängen och orkar göra i ordning en kaffetermos. Tar på mig mina gamla, slitna skor och ger mig ut innan mitt kvällsskift börjar. Promenerar medvetet mot allén. Sätter mig ner bland mängder av blomstrande förgätmigej. Häller upp en kopp kaffe ur termosen. Blundar för att känna njutningen av det varma kaffet som hittar sin väg ner till magen genom halsen. Minnesbilden dyker genast upp när jag stänger mina ögon. Jag och han i hopptornet på stranden. Sättet han grep min hand och tvingade ned mig i havet var menat att vara romantiskt. Ändå blev det så otroligt fel. Jag var inte beredd, snubblade till och slog i bakhuvudet i språngbrädan och föll medvetslös ner i havet. Men han räddade mitt liv. Han drog upp mig på bryggan och såg till att jag inte hade vatten i mina lungor. När jag blev vid medvetande igen var han borta. Ingen har sett honom sedan dess.

Det har gått sex månader sedan han spårlöst försvann, men jag drömmer fortfarande om honom varje natt. I sex månader har jag varit ensam. I sex månader har jag levt ovetande om honom. Sex månader är sex månader för mycket.

Femtonde juni

För en månad sedan blev jag sjukskriven. Min chef ansåg att jag inte längre klarade av mitt jobb och jag håller med. Ibland undrar jag hur länge till jag kommer att orka. Det känns som att sorgen tar över mig och som att ensamheten äter upp mig. Jag vet att jag borde söka hjälp, men jag kommer mig inte för. Jag vill inte vara släktens psykfall, som inte ens klarar av att leva utan honom.

Nittonde juni

Vaknar av ett bländande sken. Det starka ljuset gör ont i mina ögon. Hör ett avlägset pipande ljud, är det redan morgon? Sömnigt sätter jag mig upp i sängen och lägger fötterna på golvet. Golvet är iskallt, var är min mjuka matta? Hör någon ropa mitt namn, hjälp. Ljuset slocknar och jag kan äntligen se. Långa korridorer, dörrar överallt, en konstig tystnad och en kortväxt kvinna i läkarrock. “Var är jag?”, frågar jag kvinnan. 

En timme senare vet jag hela historien. Kvinnan i läkarrock berättade att jag hade kollapsat i mataffären och fått en lindrig hjärnskakning.

Tjugotredje juli

Jag känner mig hemmastadd här på vårdhemmet. Det känns bra att jag äntligen fick hjälp. Jag trivs verkligen här med den snälla personalen. En chans att bli en bättre version av mig själv.

Tre år senare

Jag ligger och vilar som jag alltid gör på eftermiddagen när det knackar på dörren. Jag sätter mig upp i sängen och en man kikar in genom dörröppningen. Han ser så bekant ut, men jag kan inte sätta fingret på vem han är. Han stiger in och jag lägger märke till att han håller i en vas i handen. Han verkar ha bråttom. Utan att säga något ställer han vasen på mitt bord och skyndar sig tillbaka mot dörren. Jag hinner se att det är en bukett med förgätmigej i vasen. Innan han går vänder han sig om och stirrar på mig. Jag öppnar munnen för att fråga vem han är, men han skyndar sig snabbt ut genom dörren. Funderar en stund innan jag nyfiket beger mig mot vasen på bordet. På en liten blå lapp står det “Förgät mig ej”.

Novell skriven av Frida Utfolk i MO8

Detta inlägg publicerades i Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s