Uppväxt i dagens samhälle

När jag tänker på ordet uppväxt, ser jag en mängd olika minnen som passerar i huvudet framför mig. Till den större delen känns minnena mörka och ledsna, även om det egentligen har hänt mycket bra i mitt liv. Ledsamheten och ångesten har aldrig riktigt lämnat mig även om jag alltid har räknats vara en fullt frisk person, jag har en familj och jag har aldrig heller krävt någon psykisk hjälp. 

Ordet uppväxt är ett brett begrepp. För en del ger ordet blomstrande och härliga tankar, och för andra väcks känslosamma och obehagliga minnen. Varje enskild individ på jorden har genomgått eller genomgår sin uppväxt. Beroende på olika faktorer i våra bakgrunder, påverkas och formas vi alla olika. Vi blir unika individer.

Som barn kände jag mig ofta bortglömd, främst i hemmet, i skolan och hos mina släktingar. Det berodde på att jag var äldst bland mina syskon och kusiner, och det fanns jämt yngre som prioriterades före mig. Vuxna i min omgivning har berättat nu i efterhand att de trodde att jag klarade mig bra själv, eftersom jag alltid hade gjort det. Problemet var att jag lärde mig att klara mig ensam, att knuffa bort mina egna problem och tankar, när jag själv som åttaåring började tro att jag inte var lika viktig som de andra. Jag förstod alltid att de inte gjorde saker med mening, men för ett barn i åttaårsåldern tar en del saker hårdare på än man skulle kunna tro. 

Artikeln “Ensamhet Forskare: Ofrivillig ensamhet lika skadligt som femton cigaretter per dag” är skriven av Patrick Sjöholm och publicerad i Vasabladet 11.2.2020. I artikeln intervjuar Sjöholm Peter Strang, som är specialist i onkologi och professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet i Stockholm. Strang berättar i artikeln om vilka hälsorisker det finns vad gäller ofrivillig ensamhet och hur gemenskap och samhörighet är grunden till varför människan har klarat sig genom tiderna. Ensamhet ger en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt påverkar koncentrationsförmågan, stressystemet och immunförsvaret dåligt. Strang menar att människan sedan långt tillbaka i historien lärde sig att hålla ihop för att överleva och att individen i dagens samhälle inte är lika beroende av gruppen, men hjärnan reagerar fortfarande på ofrivillig ensamhet som om det vore ett dödshot.

Precis som Strang säger tror också jag att ensamhet är en stor faktor till hur vi utvecklas som individer. Då tänker jag främst på barndomen och uppväxten eftersom det är då vi befinner oss i utvecklingsstadierna. Till följd av att jag ofta kände mig ensam som barn har jag lidit av en dålig koncentrationsförmåga genom hela min skolgång. Eftersom jag kände mig ensam och lärde mig att ta hand om mina egna problem, förflyttades min förmåga att prata om mig själv inför andra upp till mitt huvud. Jag tänker väldigt mycket istället för att prata, och detta är något jag först märkt i mina senare år. 

Ensamheten jag kände i uppväxten har format mig till den individ jag är idag. Jag är tacksam över hur stark jag har blivit av den och aldrig gett upp och att jag har fortsatt kämpa mot den konstanta ensamheten jag känner ännu idag. Många av mina problem under uppväxten har jag nu tagit mig igenom, men de lever såklart ännu kvar inne i huvudet. Uppväxten är nog svår för många, om inte till och med alla. I dagens samhälle handlar det så mycket om att behöva passa in, och att man ska vara på ett visst sätt redan som lågstadiebarn. Med alla krav som finns i dagens värld är det väl ändå förutspått att vi börjar må dåligt om inte kraven uppfylls.  

Jag själv har också lidit av mycket ångest som varit relaterad till min uppväxt. En väldigt tyst sådan. När mitt ångesttänkande tog över kunde jag bland annat intala mig själv att jag inte längre skulle behöva vara ensam om jag gick ner i vikt eller om jag började prata på ett visst sätt för att verka som en mera intressant person. Även om jag skulle vilja säga att det i verkligheten inte är så, är det tyvärr så i dagens samhälle. Samhället ger oss en sned bild av hur vi bör vara för att passa in.

I TV-programmet “Så jävla duktig” (avsnitt 1) som är skapat av regissören Michaela Rosenback och publicerades på arenan.yle.fi 5.6.2019, intervjuas tre unga kvinnor. Olivia, som kämpar med samhällets dubbla budskap. Emma, som lider av utmattning och Rosanna som har prestationsångest. Alla tre lider av något som kanske inte utåt syns så bra, men som ändå påverkar deras liv. Rosanna har i sin uppväxt känt press av tidigare generationer att behöva göra storslagna saker och att prestera bra, men allt bara går åt skogen. Olivia förundrar sig över hur samhället har lärt oss, speciellt unga kvinnor att vi nästintill ska tycka illa om oss själva redan från ung ålder. Hos Emma har ångesten slutligen lett till utmattning, och hon har numera svårt att ens klara av vardagliga sysslor.

Jag tycker att alla tre kvinnorna beskriver dagens samhälle väldigt bra. Det blir tyvärr bara vanligare och vanligare att unga människor växer upp med idén om att de inte är tillräckliga. Det är uppväxten och tonåren som skall forma oss till starka individer, men när vi redan från tidig ålder upptäcker alla krav som sätts på oss känns det som motsatsen. Jag tror att det har mycket att göra med alla sociala medier som finns idag, där våra förebilder lägger ut redigerade och filtrerade bilder. När unga barn också har tillgång till dessa, bildar de en egen uppfattning om hur de tror att verkligheten ser ut. Smala midjor men stora höft! Skinn på näsan men inte för mycket skinn! Älska dig själv men gå ner i vikt först! Och listan fortsätter… 

Uppväxten formar oss till individerna vi blir i vuxen ålder. Då tänker jag mest på människans tankesätt och värderingar. För oberoende uppväxt, sitt förflutna eller ålder kan individen alltid genomgå förändringar. En person uppvuxen på ett sämre sätt, då tänker jag främst av föräldrar som använder rusmedel och inte är så närvarande, är inte knuten till att behöva spegla sitt liv med sin uppväxt. Samma sak gäller alla människor. Det är det som är det fina med livet. 

Även om jag ännu idag känner att jag ser en del mörker och ledsamhet när jag tänker på min uppväxt, kommer jag aldrig att sluta jobba mot det bättre. Hur mycket jag än skulle försöka går det inte att ändra på det förflutna, men jag kan vara fullt inställd på att ändra framtiden. 

Etel Wikström

Det här inlägget postades i Essä. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s