Skönlitterärt skrivande i MO8

I kursen MO8 – fördjupad skrivkompetens – har kursdeltagarna skrivit olika typer av texter.

Här får du läsa en novell skriven av Jacqueline Reet:

Det var en gång en liten flicka. Hon hade guld brunt hår och det var lockigt. Hon hade blåa ögon och när man tittade in i dem kunde man drunkna i dem. Hon var alltid en glad liten flicka. Gjorde alltid mycket. Hon gick i skolan men i skolan var hon med på allt möjligt extra. Teater, sjungande, elevkåren, dans och mer. Det verkade alltid som att hon hade bråttom med saker. På fritiden var hon också med på annat som fotboll och volleyboll. Hon hade bra betyg och fick allt i sitt liv men hennes liv blev kort, när en dag blev hon sjuk, mycket sjuk. 

Ibland undrar man vart människor går efter de dött. Vissa tror himlen eller helvete, andra har någon slags limbo, för att sedan komma vidare. Jag vet dock, att de inte är så. De föds på nytt. Våra själar går vidare och kan komma till en annan kropp då man dör, för andra tar det tid att komma in i den nya kroppen. Oftast kan det vara att att folk man känner som har dött föds på nytt och ens vägar korsas, eller att någon nära får ett barn och den själen kommer dit. 

Min mor berättade för mig att hennes bästa kompis som hon hade före jag blev född dog i en tågkrasch. Hon har sagt åt mig flera gånger att jag är som henne, sättet hon var, personligheten och även sättet jag talar. Hon har alltid sagt att hennes kompis föddes på nytt som mig. För mig låter det logiskt, jag och min mor har alltid haft bra relation. Alltid talat med varandra om allt. Det passar även in på det som jag har hört. En japansk legend om att man ser ut som den personen som man älskade mest i sitt förra liv.

Så därför skulle jag hoppas på att när jag en dag skulle få ett barn, skulle det kunna vara den lilla flickan som föds på nytt. För hon var en ängel och hon var som en syster jag aldrig hade. Jag förlorade henne och skulle vilja träffa henne igen. Att få ha henne i mina armar igen. För det tror jag på, inte en gud eller djävul, utan jag tror att vi kan träffa folk igen som vi förlorat, för det är så livet funkar.

Det här inlägget postades i Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s