Vem är du under alla lager smink?

Det är måndagsmorgon och jag sitter på T-centralen i Stockholm. Jag väntar på mitt tåg som går ut till Södermalm om några minuter. På bildskärmen som hänger på väggen rullar en reklamfilm, det är någon ny sminkprodukt som ska lanseras. Jag börjar betraktar människorna som skyndar förbi mig. Det slår mig att så gott som alla kvinnor jag ser, från äldre damer till unga tonårstjejer, alla bär smink. Jag själv har också lagt tio minuter på att pudra näsan och sätta på mascara, så egentligen borde det inte förvåna mig. Ändå får iakttagelsen mig att börja fundera, ”varför bär alla dessa kvinnor smink egentligen?”.

Johanna Holmström berättar i sin kolumn “Vad är priset för skönhet?” som publicerades den 21 september 2018 på hemsidan nytid.fi om första gången som hon använde smink. Hon lånade en ögonskuggspalett av sin mamma, använde puder, mascara och eyeliner. Hon tittade sig i spegeln, men kände sig ändå inte fin, trots att hennes förväntningar förmodat det. Hon berättar att hennes pappa, då han sett henne, kommenterat hennes utseende och sagt: “Du är faktiskt mycket sötare sådär”, vilket hon direkt tagit till sig.

Jag kan själv relatera till detta. Första gången jag skulle använda smink var i lågstadiet. Jag och mina vänner skulle ut och äta och vi hade bestämt att vi skulle klä upp oss lite grann. Jag stod och borstade håret när idén kom upp i huvudet: ”kanske jag ska prova ta på mig lite mascara”. Jag tog mammas mascara i smyg och sprang upp till mitt rum. Jag applicerade lite av den svarta färgen på fransarna och blev genast fascinerad över hur annorlunda den fick mig att se ut. Äldre, mognare och vackrare var det jag kände mig, redan som tolvåring. Det slutade inte bara där. Direkt jag träffade upp vännerna fick jag en kommentar efter en annan, alla positiva sådana. Jag blev generad förstås, men förstod genast att det var mascarans förtjänst.

Jag tror inte folk förstår hur stor påverkan deras ord egentligen har på en persons självbild. Speciellt hos tonåringar, som är osäkra på sin egen identitet, har andras åsikter en avgörande roll. Vi vill vara den tjejen som alla killar tittar efter, den tjejen som får mest gillningar på Instagram, den tjejen som alltid står i centrum. När vi inte är det börjar vi ifrågasätta, tveka och skylla bristerna på oss själva.

Idag är det ännu lättare att både döma och påverkas av andra. Svaret kallas sociala medier. Anonymt är det enkelt att skriva en elak kommentar om någon annans utseende. Och för att inte prata om hur stor inverkan influencers och deras Instagramflöde har på oss, kvinnor i allmänhet, som också är de som dominerar detta arbete. På sociala medier är det enkelt att skapa en fasad, att bygga upp ett liv som inte motsvarar verkligheten. Det går att jämföra detta med kvinnans sätt, att i det verkliga livet, använda smink som ett hjälpmedel att dölja ”sanningen”.

Den största faktorn till att vi kvinnor inte vågar visa ”vårt rätta jag” tror jag att i grund och botten beror på att vi är rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. En prestationsångest där vi är rädda för att vara sämre än andra. Vi vill alltid framstå som den bästa versionen av oss själva, trots att sanningen just i det ögonblicket kan vara något helt annat. Lotta Storbacka skriver i sin krönika ”Låt en kvinna leva lite”, publicerad den 11 oktober 2018 i Vasabladet att ”Vi kvinnor ska vara måna om vårt utseende, men när vi använder en tjock eyeliner och förstorar läpparna vill männen ha naturliga kvinnor”. Det är dessvärre inte bara männens åsikter som väger, vad andra kvinnor tycker och tänker har minst lika stor påverkan, vilket sedan resulterar i ett omedvetet användande av smink som en skyddsfaktor, någonting att gömma sig under.

Det var någon gång i högstadiet som jag började reflektera över detta. Tanken slog mig att användningen av smink nästan blivit till en slags beteendestörning hos mig, men även någonting som jag såg hos andra tjejer i min nära kompiskrets.

Min dåvarande bästa vän frågade mig en gång i bussen på väg till skolan att ”varför har du med dig smink till skolan, du har ju redan sminkat dig?”. Jag hade glömt att stänga ryggsäcken och necessären låg högst uppe i väskan. Jag vände snabbt bort blicken medan hjärnan gick på högvarv för att försöka komma på en vettig ursäkt. Det kändes inte som att sanningen, som var att jag på matrasten alltid låste in mig på toaletten för att fylla i mina ögonbryn ytterligare en gång och dölja mina finnar med färgen från täckstiftet, skulle gå hem. Jag skämdes över att konfronteras om sanningen på det här viset, för jag insåg också själv hur absurd situationen egentligen var.

Holmström uttrycker det bra i sin kolumn, att det är bekräftelsen som är en betydande grundfaktor i kvinnans tankesätt. Allting bygger på strävan efter att få bekräftelse. Bekräftelsen att vara snygg, vältränad, tillräcklig för alla, ha ett gott välmående, det perfekta familjelivet och en god kost. Men ingen människa kan någonsin orka med allt det. Inte ens en kvinna. Det är enkelt att låtsas, skapa en egen uppfattning att situationen är annan än verkligheten, men sist och slutligen kan man inte låtsas för alltid. Det går inte att leva i förnekelse och förminska sig själv. Det går inte att gömma sig under ett lager smink och tro att allt kommer ordna sig.

Det är någonstans här feminismen kommer in i bilden. Bortsett från kvinnors lika rättigheter ska feminister stå upp för att kvinnor ska våga ta plats, inte hamna i skymundan och våga visa sitt rätta jag i samhället, utan att behöva gömma sig under ett lager smink. Feminism är inget negativt, det är inget som hotar samhället. Feminismen ifrågasätter bara det som pågått på tok för länge nu, orättvisorna. I sin krönika ifrågasätter Storbacka: ”Kan kvinnor få äta chips, vara mammor, skapa drama, ligga runt, studera genusvetenskap, vara tjocka och ha brister utan att det ska vara förkastligt eller feministiskt?”. Jag håller fullständigt med henne. Kvinnor får vara kvinnor, men de måste också få vara kvinnor med samma rättigheter som den privilegierade vita mannen.

”Att gömma sig under ett lager smink” kan också ses som en metafor. Vi tar avstånd från de saker vi tycker är jobbiga och lever i förnekelse angående orättvisor. Det är lätt att gömma sig under ett lager smink, men livet handlar inte alltid om att göra de enkla valen. Ibland måste vi våga ta ett steg i fel riktning för att sedan inse att annorlunda är bra. Jag är själv kvinna och har många kvinnliga förebilder runt mig. Alla av dem är olika, ser olika ut och fungerar på olika sätt, men det är också det som gör dem så otroligt unika. Nu vill jag uppmana dig och alla andra kvinnor där ute att våga ta reda på vem just du är under alla lager smink.

Mathilda Näs

Det här inlägget postades i Essä. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s