Kreativiteten flödar vidare

Här bjuder flera tvåor på sina alster från kursen MO 5. Varsågoda!

***

Dikter om saknad har Matilda Sundlin och Madelene Pada skrivit:

Samma känsla

Saknaden kan vara stor

Allt från

En sak

En plats

Till

En person

En känsla

Allt så olika

Men ändå samma sak

Samma hårda känsla

Som gnager i din kropp

Matilda Sundlin

***

Vill tillbaka

saknad av trygghet

söker förtvivlat

nya omständigheter

blir förvirrad

blickar kors och tvärs

gräver djup i hjärtat

ord som ekar

vill skrika ut

tystnad vid läggdags

gråten i halsen

kroppar som skakar

finner varken trygghet eller ro

medveten om

att följande dag

kommer vara lika grå

som den idag

känslan av den vaktande blicken

ögonen sluts av rädsla

drömmar om gamla dagar

jag vill tillbaka

Madelene Pada

 

***

Matilda Dahlgren har skrivit dikter inspirerade från karaktärerna och handlingen i filmen Sameblod:

Det har alltid varit

Du och jag

Oskiljbara

Hand i hand

Kind mot kind

Uppe på fjällen

Är du fortfarande där?

Jag behöver dig

Jag saknar dig

Jag kan inte leva utan dig

Var är du syster?

– Elle-Marja

 

Saknaden slår mig

Som ett slag i bröstet

Ånger och skuld

Varför lämnade jag?

Jag ångrar mig så

Jag hör hemma på fjällen

Bland de krokiga träden

Ljudet av renklockorna som klingar

Bäckarna som porlar

Norrskenet i den mörka natten

Sapmi

Det är mitt hem

Kolten

Den hör hemma på min kropp

Sapmi

Jag är ett med dig

– Elle-Marja

 

Var är du syster?

Elle-Marja

Eller ska jag kalla dig Christina

Vem är du egentligen?

Känner dig inte längre

Du är långt borta

Bortglömd

Vill inte se dig igen

Du svek mig

Lämnade mig

Ensam

Hoppas ändå

Att du en dag

Ska återvända

Hem

Till sapmi

– Njenna

***

Lukas Sigg har skildrat hjältar i bild och text :

***

Andreas Bonde skriver också om saknad i sin novell En olycka:

Det är mörkt ute, regnet öser ner och dropparna rinner ner för bussfönstret. Rutan känns kall mot min panna. Musiken i mina öron överröstar alla viskande människor runtomkring mig, jag håller hårt i buketten i min hand. Jag känner sorg i mitt hjärta. Vädret, mörkret, stämningen, allt det påminner om dagen. Dagen då jag förlorade min far.

Det var på en onsdag för jämnt ett år sedan idag. Jag skulle till skolan för att skriva prov och vaknade därför lite tidigare för att hinna gå igenom det sista före skolan. Väckarklockan ringde kvart över sex och jag ålade mig ur sängen, trött och ångestfylld. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och gick ner för att äta frukost. Mamma hade åkt till jobbet redan och pappa var ute. Jag satte mig, själv, vid bordet och började bre en smörgås. Det kändes konstigt att vara ensam i huset på en vanlig skolmorgon. Jag brukar inte ha tid att tänka på sådana saker vanligtvis. Smörgåsen smakade metallisk, jag kände inte för att äta för att jag var så nervös över provet. Osten var så gott som smaklös och brödet hade stått framme för länge så det började bli torrt. Jag slängde maten och gick upp istället för att repetera det sista av provet. Historia, hur ska man ens kunna lära sig alla årtal, vem sa att vi måste veta när allt hände, kan vi inte bara fokusera på vad som ska hända? De sista sidorna gick ändå bra in i mitt huvud och jag kände lite minde ångest och klumpen i magen kändes som att den krympte en millimeter.

Jag bytte om till vanliga skolkläder, varför kan man inte bara leva i mjukisbyxor? Varför ska man behöva klä på sig obekväma kläder, varför bryr man ens sig om vad andra människor tycker, om jag vill åka i mjukisbyxor ska jag väl ändå få göra det, eller? Äh den tanken får jag spara till en annan gång, har inte tid med det just nu, som vanligt. Jag går ner igen och där sitter pappa i soffan och dricker kaffe. Han ser ganska trött ut, eller om det bara är hans ansikte som är format så. Han tittar på nyheterna, tydligen har en bil exploderat ganska nära vår lilla håla till by. Inte så många skadade i alla fall så det är ju bra.

-Gomorron, säger pappa med en glad röst och ler.

Jag svarar inte jag bara nickar artigt, ler och gör att obegripligt ljud.

-Är du nervös? Frågar pappa, tydligen syns det så mycket på utsidan också.

-Nääe, vadå ser jag ut som att jag är nervös eller? säger jag och försöker skämta bort det.

Pappa skrattar och ler mot mig, klumpen i magen har krympt ännu en millimeter tror jag. Det är det som pappa är bra på, att få andra människor att må bra. Jag tror att det är han som håller ihop familjen, jag och mamma är inte alltid på samma sida om olika saker. Vi är inte på samma sida om de mesta rent ut sagt. Jag tycker att hon sätter lite för mycket press på mig och hon tycker att jag är oförskämd när jag inte orkar med hennes tjat och ger tillbaka lite. Jag förstår att hon känner så men jag förstår inte hur hon inte kan tycka att hon gör något fel. Men man måste leva med det antar jag, hon är ju trots allt min mamma och jag är ju snart vuxen och får bo själv med mina egna regler.

Jag tittar på klockan och ser att vi verkligen måste åka nu för att komma i tid till skolan.

-Vi måste dra nu, sa jag till pappa och reste mig ur soffan.

Pappa steg upp och jag gick och tog på mig min jacka. Jag öppnade dörren och möttes av ett häftigt regn. Himlen var fortfarande mörk på grund av att det var tidigt på morgonen och för att det var mulet. Jag gick med snabba steg mot bilen och skyndade mig in i den för att inte bli helt genomvåt. Vägarna var fyllda med vatten och det var mycket mindre folk som var ute och gick. De få stackars själarna som hade bestämt sig för att gå ut och gå hade antigen ett paraply eller så var de genomdränkta. En kvinna med träningskläder kom springande längs trottoaren, hon var helt dränkt. Hennes hår var dyngsurt och hennes kläder såg ut att fastna på kroppen, det strittade vatten där hennes fötter landade på asfalten. Jag hann tänka för mig själv att jag hade tur som inte var hon just nu, att skriva prov i ett torrt klassrum var ändå bättre än att springa i regnet.

På vägen till skolan hände inte så mycket, jag och pappa satt tysta i bilen, utan radio. Det var knäpp tyst, det ända som hördes var regnet mot bilrutorna och ljudet av bilens hjul som klöv de stora vattenpölarna som låg stilla vid sidan av vägen. Skolvägen var inte så lång men jag hann ändå bli trött på vägen och jag lutade huvudet mot den kalla fönsterrutan. Jag tittade på regndropparna, hur de slingrade sig ner för glaset och försvann.

-Provet kommer nog gå bra ska du se, du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig, sa pappa och tittade på mig och log.

Just i det ögonblicket när jag tittade upp för att titta på honom såg jag två lampor komma mot oss i hög hastighet. Jag skrek till och då small det. Det blev svart. Jag öppnade ögonen och såg himlen, regnet som föll på mig och den otroliga smärtan av glas som skurit mig. Jag kände mig yr och tog mig på punkten i huvudet som tog extra ont. Det kändes som att håret var vått men jag kunde inte urskilja om det var vatten eller något annat, mina fingrar var täckta av blod. Jag satte mig upp och det vinglade till i huvudet på mig. Jag låg en bra bit från vår bil men jag kunde inte se pappa någonstans. Jag såg bara vår bil och en stor lastbil som malt ner hela framdelen av bilen. Haltande sprang jag fram till bilen och tittade på förarsidan. Där satt pappa, men bilen hade krossat honom från bröstet och neråt.

Jag blev anfallen av så många känslor på samma gång att jag inte visste hur jag skulle reagera så jag bara stod där och stirrade på det som var kvar av min far. Jag fällde inte en tår, jag sa inte ett ord jag bara stirrade. Jag kunde inte förstå att det var sant, ena sekunden var min pappa här i egen hög person och nu är han inte det. Föraren i lastbilen steg ut lite yr och såg vad som hade hänt, han tog genast upp sin mobil och ringde en ambulans. Jag stod fortfarande kvar på stället, jag rörde inte en muskel, jag kunde inte röra en muskel, jag var som fastfrusen i marken. Snart kom en ambulans och en brandbil. Ambulansförarna tog tag i mig och förde mig till deras bil, jag fick en filt och de undersökte mitt sår i huvudet.

Jag bara satt och stirrade ut i tomma intet, jag rörde inte en min, jag var helt tom. Jag förstod inte ens vad ambulansförarna sa till mig, det var som att jag befann mig i en bubbla, där jag såg att de pratade med mig men jag hörde inte vad de sa, jag såg bara den sista bilden jag hade av min pappa i bilen före krocken. Orden han sa till mig gick som på repeat i hjärnan på mig ”du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig”.

Ambulanspersonalen började leta i mina fickor efter en plånbok, jag rörde inte på mig och de hittade den till slut i min innerficka. De tog en titt på mitt körkort för att se vad jag hette och sedan la de tillbaka plånboken och körkortet i fickan. Polisen hade nu också anlänt till platsen och de stod och förhörde lastbilschauffören om vad som hade hänt. Brandmännen började ta isär bilarna och en annan ambulans kom dit för att hjälpa till att få bort pappa. Jag åkte med ambulansen till sjukhuset för att få mitt hål i bakhuvet limmat. Men jag kunde inte tänka på något annat än vad som nyss hade hänt, jag kunde inte förstå att det var sant, jag hoppades att jag bara skulle vakna när som helst och att allt var en hemsk, hemsk mardröm. Det fanns så mycket han inte hade lärt mig ännu. Han var den ända som förstod mig och nu finns det ingen som gör det längre. Det fanns så många saker jag ville säga till honom, hur kunde det vara hans tid redan.

Jag vaknar till som om jag var i en djup dröm. Tillbaka på bussen med alla trötta människor. Jag ser att jag ska av vid nästa hållplats så jag gör mig redo att gå ut i det ösande regnet och tar ur mina hörlurar. Bussen stannar och jag börjar gå mot gravgården. Den är dystrare än vad den brukar vara. Jag drar upp huvan och går lite fortare för att inte bli helt genomvåt. Jag stannar vid pappas gravsten, jag hukade mig ner vid stenen och tittade.

-Du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig, sa jag tyst till mig själv.

Jag lade ner blombuketten på graven och satt en stund och tittade på stenen.

-Jag saknar dig, sa jag tyst med sorg i rösten, som om jag ville få ett svar.

Jag stod kvar en bra stund i regnet och tänkte. Att det idag hade gått ett år sedan mitt liv svängdes upp och ner var en konstig känsla. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på pappa sedan den dagen. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och alltid att se ner på mig som en skyddsängel. Jag hoppas han kan glädjas över mig och att jag får se honom igen när min tid är kommen.

***

Linus Pått har valt temat rasism för sin novell:

Där stod jag mitt i folkmassan som tidigare bildat en mur med sin kroppar. Man hade nu tagit avstånd och jag stod där själv med alla blickar kastade mot mig.

Sirenernas ljud kom närmre och ekade i mitt huvud. Ekande gjorde mig yr och jag behövde sätta mig ner. Jag satt mig ner och iakttog alla blickar som jag fick. Kände knappt igen någon som fanns på platsen. Jag tittade mig omkring för att se till att de hade avlägsnat sig från platsen. Det var svårt att avskilja på människorna. Deras ljusa ögon var det enda jag kunde avskilja i mörkret.

Allt mitt hat hade sakta börjat dö ut och kändes inte lika starkt längre och jag tänkte för mig själv hur jag istället skulle stanna i min lägenhet. Där kunde i alla fall ingen göra mig illa.

Sirenerna var nu så högljudda och så nära att jag bländades av det blåa skenet. Bilarna rullade in en en efter en annan och tvärnitade mitt framför folkmassan. Dörrarna flög upp och ut kastade sig människorna som snabbt ville veta vad som hänt. Där jag låg på marken såg jag hur någon pekade mot mitt håll och de ljusklädda männen kom springandes mot mig.

Jag låg på marken och kände av smärtorna i armarna, blodet som rann kraftigt ner från mina axlar ner till mina händer. Jag kände hur de tog ett stadigt tag om mina armar och hur de lade mig på bår. Jag hoppades på att faran nu var över. När jag lades in i ambulansen såg jag några typer komma snabbt gåendes mot mig. Jag lyfte på huvudet för att kunna se ut från där jag låg, i baksätet på ambulansen. Det sista jag så före de stängde dörrarna var två långfinger som kom upp mot mig. Jag lade mig ner igen och låtsades inte bry mig samtidigt som bakdörrarna smällde ingen.

Jag kände hur bilen började rulla och hur jag blev grundligt undersökt av en man som satt vid min sida. Kände hur han tvättade ur mina sår och på något sätt lyckats stoppa blödningen.

Jag började tänka tillbaka på kvällens händelser och på hur jag hade blivit förnedrad av männen som var dubbelt större än mig. Hur deras mörka händer hade slagit till mig och hur jag hade fallit till marken och hur jag sen hade blivit omringad av en massa människor.

Vi började närma oss sjukhuset och jag kände hur jag började nyktra till och hur jag igen kunde tänka klart. Väl framme blev jag insatt på ett rum och blev noggrant undersökt. Det konstaterades att jag hade en bruten arm och att jag fått flera slag mot mitt ansikte. Sköterskorna lämnade sedan rummet.

Två blåklädda män kom in i och sa de kom från polisen och att de ville förhöra mig och mitt perspektiv från kvällen. Männen var mycket allvarliga och menade att förhöret skulle ske på rummet där jag låg. Den ena mannen satte sig ner och tog fram papper och penna medans den andra läste av ett annat papper.

Efter att de båda blivit klara att börja förhöret frågar den ena mannen: Varför vi börjat slagsmål på den lilla baren mitt i centrum! Jag blängde på den frågande och sa sedan att jag inte visste. Manne frågade om det vittnen hade sagt stämde nämligen att du hånat och skrattat och använt skällsord mot ett gäng mörkhyade?… Jag blundade och sade inte ett ord.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s