Mera kreativitet

Här kommer flera kreativa alster från MO 5, varsågoda!

***

Ajdina Kalabic´ och Linn Thomasfolk har spelat in ett poddavsnitt på temat rasism.

***

Margaret Fadul har skrivit en dikt om rasism:

Jag är en människa

jag är Guds varelse

jag är en människa med känslor

jag är den som blir sårad på grund av sitt kön

jag är en människa med olika hudfärger och du får aldrig någonsin vita mig eller svarta mig

jag är en människa

 

jag är en del av varje religion

jag är offer för samhällets orättvisa

jag är pusselbitar som samhället skapat

jag är ett hav fullt av människornas elaka ord

jag är en människa med olika kulturer

jag är en människa

 

jag är eld och vatten

jag är kärlek och hat

Jag är smärtan av alla som dömer

jag är ett glas som lätt kan spricka

jag är vem jag är

jag är vem jag vill vara för att jag är en människa

 

***

Nadja Granborg har illustrerat och satt ord på temat mobbning:

***

En skribent som önskar vara anonym har skrivit en novell som behandlar temat rasism:

Kära fru Blum, det smärtar mig sannerligen att skriva detta brev. Runt klockan sex på morgonen fann jag Eriks sargade kropp på golvet bredvid matsalsbordet i stora salen. Vi vet bara så mycket som detektiverna säger åt oss, och än så länge verkar jag vara deras enda misstänkta. Även nu tittar de över min axel i jakt på bevis, som att jag gjorde detta. Kom hem Layla, vi behöver dig.

Lydia Redford

En av detektiverna närmade sig bordet där den äldre, mörkhyade kvinnan satt och skrev. ”Kom med mig,” sa den unga, blonda detektiven, ”jag har några frågor åt dig.” Lydia tittade upp från sitt brev och insåg att de skulle förhöra henne först av alla, något hon redan hade antagit skulle hända. ”Mitt namn är Lydia,” sa hon, ”Lydia Redford.” Detektiven skrev ner något, men det verkade inte som att det var hennes namn. ’Negrinnan’ såg det ut att stå. Lydia hade hela sin livstid blivit behandlad olikt på grund av sin hudfärg, och hon visste att det inte skulle ändras på en lång tid. Även efter kriget som skakat hela världen och tagit miljontals liv runtom planeten var människor inte beredda att behandla henne med respekt.

Hon räckte sig sakta in i sin rock och drog ut en cigarett, tände den, och tog ett djupt bloss. Detektiven satte sig ner i en stol på andra sidan bordet från Lydia och tog fram sitt skrivblock. ”Var befann du dig på kvällen den elfte augusti 1926, runt klockan tio?” Han såg knappt på henne, han fokuserade mestadels på blocket och kollade upp nu och då på Lydia. ”Unge man,” började hon, och tog ett bloss av cigaretten, ”jag förstår varför jag är den första som blir förhörd.” Hon tittade på honom och försökte få ögonkontakt, han började skriva, som om han avsiktligt undvek hennes blick. ”Jag undrar bara om du fick order från stationen att förhöra ’svartingen’ eller om du själv kom till den slutsatsen.” Han tittade upp från skrivblocket och mötte hennes ögon. ”Jag försöker lösa mordet på Erik Blum, och jag rekommenderar att du svarar på mina frågor istället för att gå in på sidospår.” Lydia satte sig rakare i stolen och harklade sig. ”Igår kväll hjälpte jag kocken att tillaga Eriks kvällsmat. Vad jag vet är han sista personen som såg Erik.” Hennes självsäkra fasad började knäcka, och hon kände tårar välla upp i hennes ögon. ”Tror du verkligen att jag kunde göra något sånt?” Lydia insåg att hon skakade vid tanken av kroppen. Hans hals var uppskuren och någon typ av symbol hade ristats in i hans bröst. ”Var snäll och försök kontrollera dig.” Detektiven hade inte en gnutta av empati för henne. ”Har du någon aning om vem som skulle göra såhär mot herr Blum?” Detektiven tog nu fram en egen cigarett och tände den raskt. ”Jag har inga alls misstankar, alla i huset älskade Erik, han var en bra man och chef. Största delen av oss har arbetat här i över tio år, jag har arbetar här i nästan 30.” Detektiven fortsatte skriva, men det verkade mer som sketcher och nyckelord än riktiga anteckningar som poliser skulle använda.

”Emancipationsproklamationen offentliggjordes för 63 år sedan, unge man. Efter 76 år på denna planet kan jag säga att jag aldrig träffat en mera pålitlig och god person som Erik.” Lydia satte tyst en stund, hon var osäker på hur hon skulle få detektiven att förstå att hon inte hade kunnat gjort vad som hände till honom. ”Min mamma var slav på familjen Blums plantage, hon dog före friheten stämplades. Bara genom Eriks godhet fick jag jobb efter att vi blev fria. Jag var tio då min mor dog, och tretton då jag skickades iväg från plantagen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bodde på gator och tiggde pengar, jag tog arbeten här och där från de som gav mig.” Hennes röst darrade, och tårar började rinna ner för hennes kinder. ”Jag skulle inte ha klarat mig länge till om det inte var för Erik. När han fyllde 18 flyttade han ut från sin familj, och flyttade till huset vi sitter i just nu, och han erbjöd mig mat, pengar, och ett tak över huvudet för mina tjänster som piga.” Hon log smått, men märkbart. ”Erik var som en son till mig. Inte en son som jag själv tog hand om, inte en jag uppfostrade, men en jag älskade som om han var min egen. Så om du vill ta in mig för hans mord, lika bra, jag kommer antagligen ändå dö utan honom.”

Detektiven hade satt sig upp rak i ryggen i sin stol, historien verkade röra honom på ett sätt som gjorde honom obekväm. ”Ännu känns spåren från tiden före friheten,” fortsatte hon, ”jag minns ännu min mammas ansikte, och sången hon brukade sjunga för mig när jag skulle sova. Ännu minns jag Eriks gamle far och hans alkoholproblem, samt de våldsamma utbrotten som alltid följde. Det enda jag inte minns, och jag är osäker på om jag ens visste det i barndomen, är min mammas modersmål. Språket som levde i min släkt i generationer. Totalt bortglömt.” Hon tittade ännu en gång rakt in i detektivens ögon. ”Jag är den sista i mitt släkt. När jag dör, dör också mitt efternamn. Inga föräldrar, inga kusiner, inga barn. Ingen kvar att behålla mitt namn i historieböckerna. Hela min existens kommer att glömmas bort, och allt som är kvar är polisrapporten där jag misstänks för att ha mördat människan som stod mig närmast.” Lydias ansikte blev en lång stund låst i ett uttryck av kontemplation. Tystnad föll över rummet. Detektiven satt en stund och tittade på henne, tills han raskt steg upp. Denna kvicka rörelse fick Lydia att hastigt titta upp. ”Jag har inga fler frågor,” sa detektiven, ”men det har kanske min partner. Du får följa med mig.” Hans ögon var aningen röda, som om han faktiskt kände empati för henne, att han blev sorgsen. Trots detta ledde detektiven henne till polisbilen medan resten av hushjälpen såg på. Deras ansikten var röda, de alla grät då de såg att polisen körde iväg med henne. Kocken, Eriks barn, trädgårdsmästaren, och alla de andra såg Lydia köras iväg från huset den tolfte augusti 1926. Hon såg aldrig huset igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s