När kreativiteten får flöda

I kursen MO 5 har våra studerande på årskurs 2 jobbat utgående från teman i filmen Sameblod och skrivit dikter, noveller, illustrerat eller pratat kring dessa teman. Här har vi nu äran att publicera en del av de fina alster vi fått ta del av.

Varsågoda! 

***

Amanda Fant har skrivit en diktsamling i temat mobbning/civilkurage

1.

Golvet är kallt och hårt mot min kropp

och jag har kopplat från.

Jag tänker inget, bara ligger där som en trasa

och låter mitt huvud, min mage

och hela min kropp ta mot deras slag och sparkar.

Jag känner hur saliven blandas med blod och allt blir mörkt.

Äntligen.

2.

Vi lever i en värld, som är orättvis.

Vi lever i en värld, som har små mörka hål.

Vi lever i en värld, där alla är likadana, men ändå anser vi,

att en är mindre värd än en annan.

Vi lever i en värld, där människor lever i rädsla för varandra.

Vi lever i en värld, där vissa tycker att det är okej att släcka någon annans liv.

Vi lever i en värld, som är bebodd 7,5 miljarder människor,

men ändå kan vi känna oss väldigt ensamma.

Vi lever i en värld, en värld som måste förändras.

3.

Älskade unge, jag saknar dig så.

Nu sitter jag här med tårar i ögonen

och din lapp i min hand.

Dina ord som du skrivit går inte att beskriva

och när jag läser dem brister mitt hjärta i miljontals bitar.

Varför sa du inget?

Hur blev det såhär?

Det behövde inte sluta på detta viset, det skulle gått

att lösa, tillsammans.

Nu är det försent.

Ditt skratt, ditt leende, dina ögon, din lekfullhet, allt är borta.

Jag trodde aldrig att detta skulle ske dig,

jag trodde aldrig att du skulle ta denna väg.

Älskade unge, jag saknar dig så.

 

***

Paola Björklund har gjort en illustration med en tillhörande dikt till temat mobbning:

Livet är en lek sa ni till mig,

att vi faktiskt var vänner och detta bara var på skoj.

Men innerst inne visste jag nog,

att det ni gjorde var fel.

Att ni inte såg mig som en av er.

För livet är faktiskt ingen lek för mig.

 

 

Men livet fortsätter, och såren läker.

Färgerna byts ut mot en starkare skala

och allt det ni gjort är för länge sedan förlåtet.

Fastän jag bär med dem,

kan jag förstå att ni i den stunden inte förstod bättre.

 

 

Fast jag minns alla de sår ni har givit mig,

kan ni inte längre ta mitt liv.

Nu kan jag äntligen säga,

att livet trots allt är en färgsprakande lek.

***

Elin Uusimäki har skrivit en novell med temat saknad, kopplad till karaktärerna i filmen Sameblod

Jag saknar henne. Det börjar vara ett tag sedan nu, ett tag sedan hon försvann, sedan hon lämnade oss. Jag har nu lärt mig vad saknad är. Saknad är när det gör ont i hela bröstet och det värker till i hjärtat och man känner en oro i hela kroppen, en oro som inte slutar. Samtidigt som oron skriker, skriker kroppen efter att få omfamna den saknade. Saknad är tungt och jobbigt. Saknad är när du inte kan sluta tänka på den du saknar och undra, saknar de mig? Saknad är när det händer något i ditt liv och den första du vill berätta för är den du inte kan berätta för. Saknad är när du inser att de vardagligaste saker inte är det samma, inte roliga utan den du saknar. När du saknar inser du hur mycket du älskar.

Det är bara mamma och jag nu. I skolan är det bara jag och de andra barnen. Ingen som du, ingen som kan ta din plats, ingen syster som lärt mig allt jag kan och var den jag kunde anför tro mig till. Det känns konstigt. Mamma och jag och de äldre, det är bara vi nu som vallar renarna och äter maten tillsammans på kvällen. Det är bara jag nu som går ner till älven för att bada. Jag har ingen att plaska med. Det är jag själv som flätar mitt hår nu. Jag har ingen att viska med på kvällen när jag inte kan sova. Jag har ingen som kan hjälpa mig, ingen som är så smart som du, när jag inte förstår hemläxan i skolan. Jag går själv nu, själv hela den långa vägen till skolan. Det är bara några av de saker som jag gör själv nu.

När mamma och jag var ute bland renarna brukade jag spana efter dig, för att kanske ja kanske skulle du ändå komma tillbaks till oss, kanske skulle jag se dig komma springandes från skogsbrynet men öppna armar med en blick full av saknad. Du kom aldrig. Jag spanar inte längre.

Den där oron och den där värken som jag nämnde för att inte tala om de otaliga timmar av gråtande, av saknad, var värst i början. Såklart jag saknar dig ännu, kanske allt för mycket, men jag fick en ny tanke. Jag började inse att du inte kommer tillbaka. Jag funderar på om du inte saknar mig ett dugg? Det började uppkomma en ny känsla inte längre bara sorg utan en liten ilska. Hur kunde du? Snobbar du runt där på Uppsalas gator, går i fina kläder och läser fina böcker? Lever du ditt liv där utan att tänka på vad du lämnade efter dig, utan att tänka på mig? Tänker du på allt detta som du lämnat mig själv med? Saknar du mig så som jag saknar dig? Kanske är det det som är värst att det är något jag tvivlar på ibland. Det har lättat saknaden lite, förlåt om det låter dumt. Men jag saknar dig fortfarande älskade syster. Kom tillbaka. Snälla.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s