Skådespelare

Varsågod!”

Så lyder ofta orden som betyder att jag ska sätta igång med mitt jobb. Såväl i film som i teater har regissörer för vana att säga ”varsågod” för att visa att här tar verkligheten slut och nu är det tryggt att finnas i fiktionen. Jag heter Alex Holmlund och jag är skådespelare.

Foto: Laura Malmivaara

Tvåtusentretton var nog ett omvälvande år. Jag blev färdig student och kom att börja mina skådespelarstudier vid Teaterhögskolan i Helsingfors som är en del av Konstuniversitetet. Omvälvande dels för att man ännu en gång borde gissa saker om framtiden och våga känna efter vad som riktigt rör sig inom en. Senast var det aktuellt i nian och slutet på högstadiet. ”Aktuellt” är väl fel ord, för det är det väl hela tiden. Jag går åtminstone för det mesta runt med frågor om vad jag riktigt ska göra av det här livet. Dels var året 2013 omvälvande för att jag blev färdig med mina gymnasiestudier för tidigt, jag blev utan att göra. Det passar inte mig och mitt huvudbry.

I teaterhögskolan blev det mer att grubbla på. Jag brukar beskriva början av utbildningen som att plocka isär sig själv bit för bit. Sedan studera bitarna och efter hand lägga dem tillbaka. En del av konsten handlar om hur väl du iakttagit din omgivning. För att förstå ens omgivning måste man förstå sig själv, så att vi kan spegla intrycken i något. Skådespelaren på scenen, eller på duken, fungerar också som en spegel att se olika reflektioner genom.

Utöver det psykologiska är skådespelarstudier väldigt fysiska. Kandidatutbildningen byggs upp av närvaroundervisning måndag till fredag, nio till sjutton, med få undantag före magisterstudierna. Klockan nio varje dag börjar ”rörelse”, det kan vara balett, akrobatik, abstrakt dans, styrketräning, stagefighting för att ge några exempel. Rörelsen tar slut halv elva. Innan lunch brukar man ännu ha något mera ”akademiskt” – teaterhistoria, filosofi, kreativt skrivande exempelvis. Schemat efter lunchen byggs upp av mer praktisk skådespelarutbildning: Olika övningar med olika gästande pedagoger eller repetition av någon typ av sceniskt material. En stor del av utbildningen är också röst- och sångkurser med utbildningens lektorer. Praktik sker under det fjärde året, men utbildningen är i sig väldigt praktisk. Några tenter har man rentutav inte. Jag minns hur lost jag var när jag skulle skriva nivåprov i finska och engelska (någon språkundervisning har man inte heller utöver arbetet med det egna språket). Jag hade inte med mig penna eller sudd, jag visste inte var på pappret man skulle skriva eller om jag fick ha kvar etiketten på min vattenflaska.

När jag studerade på teaterhögskolan var tanken med kandidatutbildningen praktisk – att lära sig skådespelarens hantverk. Magistern var mer fri till sin form och sitt innehåll och målet var att fördjupa sig konstnärligt och filosofiskt som skådespelare. Magisterstudierna upplevde jag som mer akademiska. Ett sådant här praktiskt yrke lär man sig förstås mycket genom att göra och från och med våren det andra studieåret ökar mängden föreställningar och uppvisningar av vad man fokuserat på under kurser.

Jag är evigt tacksam för min utbildning. Mitt liv har blivit rikare av att få lära mig så mycket om mig själv (och teater…). Det har ändrat på hur jag ser på omvärlden. Men jag förstår också varför inte alla som håller på med teater vill vara skådespelare, vilket jag inte kunde förstå som adertonåring. Man vill ju göra olika saker, och de olika sakerna ställer olika sorts krav. Jag har nog lagt ner mycket tid på att bli skådespelare, även utanför teaterhögskolan. Inget traditionellt studieliv med andra ord. Jag har inte heller fått mindre huvudbry, ”men men” som man säger.

Jag tror att det vore fint om man implementerade vissa element från teaterhögskolan i grundskolan, den fysiska och mentala resan jag gjort önskar jag alla andra. Jag skulle däremot inte rekommendera min utbildning åt någon som inte vill bli skådespelare. Men, är man osäker kunde jag rekommendera att prova söka – det ger förhoppningsvis inblick i studierna. Men så är inte alltid fallet med inträdesprov. Förhoppningsvis ger denna text något till bilden.

Likt många utbildningar idag kan man jobba med lite vad som helst när man blir klar, eller innan, emellan, utöver och vid sidan om etc. Huvudsakligen jobbar man förhoppningsvis som skådespelare på scen och på film. Man kan också jobba med andra konstformer, till och med andra branscher – allt man fördjupat sig i kan ge paralleller till allt möjligt oväntat. Jag blev färdig för lite mindre än ett år sen och hittills har jag till exempel spelat in kortfilm, spelat teater, varit arbetslös, skrivit essä, skrivit musik, varit resurslärare på grundskolan Norsen och läst in material till hörförståelsen i svenska i studentskrivningarna.

Jag fördjupade mig i filosofi, psykologi, religion och musik under gymnasiet. Det var helt bra för mina studier, men andra erfarenheter är också bra när man ska bli skådespelare. Jag önskar dock att jag skulle ha förstått hur intressant historia är och att jag då som nu skulle kunna lite mer om samhället. Jag kom in som adertonåring till Teaterhögskolan och det var bra på sitt sätt – jag var som ett blankt papper och kunde dränkas i bläcket av all undervisning som gavs mig. Men jag var samtidigt väldigt ung och kunde ha haft det lite lättare om jag skulle ha varit kanske två år äldre. Det skulle åtminstone ha varit möjligt att hålla en viss distans till saker och ting, och på så sätt gjort livet lättare. Men jag är nöjd med att det blev så här, det gick också. Nu är jag skådespelare och bor i Helsingfors där jag hittat mitt liv. Jag trivs bra för tillfället. Det tog nog tre eller fyra år före jag kände att jag ville stanna här. Det är en bra studiestad, antar jag(?). Helsingfors är ju också mycket annat än en studiestad, Vasa eller Åbo känns troligen mer som studiestäder. Jag vet inte hur mycket man borde ta studiestaden i beaktande. Sök i stället till en utbildning som intresserar dig, eller något du kan tänka dig att prova på i ett år. Det är bra att prata med andra om så svåra saker som framtiden. När jag sökte till teaterhögskolan berättade jag däremot inte åt så många, för jag ville inte vara tvungen att komma med beskedet att jag inte kom in ifall om det skulle ha blivit så. Min B-plan var att söka en studieplats och festa ett år, det är jag glad att jag slapp göra. Det var nog lite cyniskt tänkt i mitt fall. Man ska väl göra det man vill få ut av det här livet, när man nu blir given möjligheten.

https://www.uniarts.fi/sv/teaterhogskola

Teaterhögskolan, foto: Alex Holmlund

Det här inlägget postades i Studier och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s