Vår resa till Schweiz 1-6.12.2018

Welcome to the Synchrocyclotron” sa guiden som vi mötte upp utanför en av de gråa byggnaderna. Från utsidan sett var inget av de hundratals husen märkvärdiga, i själva verket var de ganska tråkiga. Just i denna byggnaden fanns CERN:s första accelerator, vilken numera är avstängd och således öppen för besökare. Jag, Badreldin, Erik, Emma och de andra studerandena från Österbotten var spända på att få se det vi läst om i skolan med egna ögon, det som fanns inuti byggnaden guiden nu skulle leda oss in i, och i alla de andra byggnaderna. En spänning som höll i sig alla dagar från morgon till kväll.

Flaskan som Peter Higgs poppat under konferensen där han och hans team framförde deras nya upptäckt inom fysik, satt där på väggen. Det var här de hade upptäckt Higgsbosonen. Det var också här world wide web uppfanns.

Guiden, som berättade om den första partikelacceleratorn i sin form i världen, vilken nu var några meter framför oss. 

Glimten i ögat, hos mannen som med inlevelse berättade om LHC (världens största partikelaccelerator), 100 meter under marken, för skakiga ben som mina när vi befann oss så nära den som är tillåtet.

Forskare, genuint intresserade av det de gör.

CERNs första partikelaccelerator (foto Emma Nyman)

Experimentet ELENA i ”antimatter factory” (foto Emma Nyman)

 

Det var en mäktig känsla. En upplevelse som tog lite andan ur en. Kontrasten mellan att få se konferenssalen där Förenta nationerna (FN) har möten kring mänskliga rättigheter och att få se platsen där forskare genom att kollidera partiklar, försöker förstå vad vårt universum består av.

En av de nyare salarna i FN högkvarteret där frågor kring mänskliga rättigheter behandlas. (foto Elin Komsi)

Att få se den verkligheten med egna ögon. Utifrån är allt inte så lyxigt och skinande alla gånger, vilket man lätt kan tro. Detta stämmer in på byggnaderna, som vår första föreläsare i CERN sa på skämt kunde jämföras med Tjernobyls. Det enda som betydde något var experimenten och vad dessa bestod av.

Det var som om vi fick känna på framtiden samtidigt som historien bara var runt hörnet. En resa som denna ger perspektiv på hur mycket som gjorts och hur långt vi har kommit på samma gång som vi inte alls är nära slutet. En verklig tankeställare.

Vi fyra, tillsammans med de andra studerandena och lärarna bildade ett gäng på 48 stycken. Vi tog flyget från Helsingfors till Genève i Schweiz för att besöka CERN, FN:s högkvarter i Europa, en del av universitetet i Genève, den medeltida staden Annecy i Frankrike och staden Genève i sig. Trots de noggranna anvisningarna på vilka gator vi skulle hålla oss borta från och stenkoll på telefon och plånbok, trippade vi alltid lite på tårna, vi befann ju oss i en internationell storstad.

Vi hoppade på spårvagnar hit och dit, sprang över gångbanor i hastiga tag så att så många som möjligt skulle hinna över innan den gröna gubben skulle bli röd, tog upp hälften av platserna i flyget och turistade i regnet som inte ville ge sig. Tänk er, med paraplyer som flyger åt alla håll, plaskblöta kläder och frusna händer och tår, men med stora leenden på läpparna, på varenda en av oss. Vi var ju med om något som de flesta av oss aldrig kommer att få uppleva igen.

Föreläsningar varvades med rundvandringar och dagarna var långa. Matematik, datakunskap, samhällslära och historia blandades med fysik. Vi fick lära oss allt från mörk materia, sådant som egentligen inte finns, till hur man gör magiska mattekvadrater. De 7 kurserna fysik vi läst i gymnasiet fick verkligen visa sin starkaste sida då teorin ibland var invecklad och svår att förstå. Trots det ville man veta mer, man ville diskutera det vad föreläsarna pratat om med likasinnade efteråt. Allt var ju så otroligt intressant. Som tur var fanns det ju gott av likasinnade, vilket är en av de många fördelar med att resa med sådana som har samma grund att stå på och liknande intressen som en själv. Inspirationen, målmedvetenheten och drivkraften spirade hos alla vi mötte, och sannerligen smittade den också av sig.

Vi fick en inblick i vardagen på världens största partikelfysiklabb. Fysiker, datavetare, forskare och alla andra som är en del av det häftiga projektet CERN, som försöker med de, i de flesta fall, få medel de har skakat om världen med sina upptäckter. Upptäckter som leder till det positiva för oss människor på jorden.

Resan var en upplevelse av ett annorlunda slag som jag kommer minnas resten av livet.

Elin Komsi

Annecy (foto Elin Komsi)

Annonser
Det här inlägget postades i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Studier. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s