Jubel, krig, eller båda?

Året är 2011, landet Slovakien. Mål efter mål träffar insidan av det svenska målet. När tiden väl är slut står Finland som segrare. Finländarna jublar och lyckan är enorm, vi har vunnit VM! Den blåvita flaggan höjs till skyarna. I denna stund är hela nationen enad och Finland bäst.

Det låter väl alldeles harmlöst, eller? Men vad händer om jag säger att det är ett exempel på nationalism? Åtminstone i mina öron klingar det negativt. Som Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm skriver i sin faktatext ”Nationalism” publicerad 4.9.2015 på sidan so-rummet.se, så har ordet nationalism ofta fått oss att tänka på inskränkthet, självgodhet, rasism och främlingsfientlighet. Vi vill dölja att det skulle kunna finnas spår av nationalism hos oss. Hur kommer det sig egentligen? Är nationalism bara något ont eller kan det komma gott ur det?

Nationalismen syns på olika sätt i olika kulturer, men det finns alltid en sak gemensamt, nationen eller kulturen i fråga är stjärnan. Men hur fungerar det här i vår mångkulturella, globala värld som formats under de senaste decennierna? Kan ett samhälle verkligen fungera om det genomsyras av det nationalistiska synsättet?

Som Rosenblad och Söderholm skriver, så är verkligheten varken god eller ond. Samma gäller nationalismen. Nationalism kan vara alldeles harmlöst men också utvecklas till något som är långt ifrån det. I faktatexten delar skribenterna upp nationalism i två huvudkategorier, kulturnationalism och aggressiv, eller främlingsfientlig nationalism.

Kulturnationalismen kan ses som en bra sak, den för samman folket inom nationens gränser och låter dem fira just sin egna kultur. Ibland behöver vi människor få vara lite nöjda över oss själva, eller rättare sagt över vårt land. Det vet vi alla som någon gång suttit framför tv:n och jublat över att någon av spelarna i vårt lag gjort mål.

Men vad händer då nationalismen får sprida sig? I och med att nationalismen tar över i ett land eller hos ett folk så planteras ett frö som kan leda till att rasism börjar gro. Vi glömmer att det finns andra kulturer, vi ser på oss själva som bättre än andra och vi förlorar fästet i verkligheten. Verkligheten är den att vi finländare lever i ett mångkulturellt land där vi inte bara får, utan måste förstå oss på andra kulturer. Jag tycker det är vår skyldighet. För att vi alla är människor, för att vi alla har rätt till att vara oss själva och för att vi är jämlika. Eller åtminstone borde vara.

För att återkomma till början, varför ger begreppet nationalism oss obehag? Den främsta orsaken är att vi kommer att tänka på händelserna som utspelades tiden före och under andra världskriget. Nationalismen blommade i Tyskland under denna tid och ledde så småningom till det nazistiska partiets uppkomst. Det här, i samspel med andra faktorer, ledde till Förintelsen. Rosenblad och Söderholm skriver i sin text att nazismen är den mest extrema formen av nationalismen. Det kan jag hålla med om. Så borde vi inte lära oss av historien?

Men tiderna har ändrats, eller? Om nationalismen började sprida sig lika starkt idag som den gjorde i Tyskland på 1930-talet, skulle väl inget liknande kunna hända? Kanske känner vi oss för trygga i vårt samhälle och tänker att det inte händer oss. Blundar vi då eller är vi egentligen blinda?

Hurdana ödesdigra konsekvenser som nationalism kan ha beskriver Fredrik Virtanen i sin artikel ”Nationalism värre än miljöförstöring” som publicerades på aftonbladet.se 19.4.2014. Virtanen påpekar att nationalism inte bara leder till rasism och högerextremism utan också krig, massdöd, fattigdom, svält och barbari. Är det ett samhälle vi vill leva i? Virtanen skriver också, att nationalism gjorde 1900-talet till det blodigaste århundradet någonsin. Vill vi att dessa händelser ska upprepa sig? Jag tror att vi till viss del nog har lärt oss av historien, men ändå inte tillräckligt.

Vårt finländska samhälle skulle riskera att falla lika snabbt som ett korthus om vi lät nationalismen ta för mycket plats. En allt större andel av vår befolkning idag består av asylsökande, flyktingar och andra som vill få bo i vårt land. Och inte bara bo, utan arbeta. Utan dessa människor hamnar Finland i en stor knipa, i takt med att andelen unga av befolkningen minskar och därmed även andelen ny arbetskraft. Flyktingpolitiken är en debatterad fråga, men har den egentligen något att göra med ämnet nationalism? Svaret är ja.

I och med invandrarna och flyktingströmmarna som kommit till Europa under både 1990- och 2000-talet så har en aggressiv nationalism börjat uppstå, påpekar Rosenblad och Söderholm i sin faktatext. Främlingsfientligheten har ökat, rasismen har ökat och osäkerheten mot andra nationer har ökat.

Om nationalismen får lov att sprida sig som en tumör längs med våra tusen sjöar, blir inte vattnen då orena? Det goda ryktet Finland har ut i världen kan snabbt förstöras. Vi behöver inte bara varandra inom landets gränser, utan vi behöver också andra som kommer utifrån landet. Nativiteten är allt lägre, mortaliteten allt högre. Arbetskraft behövs!

Om vi fortsätter leva i vår egna kultur blir det snabbt väldigt trångt. Att vara trångsynt hjälper ingen, allra minst en själv. Därför behöver vi kunna skjuta bort nationalismen, vidga våra vyer och lära känna och förstå andra kulturer. I samma veva måste vi även kunna behålla vår egna kultur, för den är varken mer eller mindre värd än andra kulturer. Jämlikhet är ett ord vi kunde ta in i vår vardag lite mer.

Skillnaden mellan kulturell och aggressiv nationalism är stor. Jag tycker att kulturnationalismen borde få finnas kvar, så länge den håller sig inom tillåtna ramar. Men jag tycker att den aggressiva nationalismen borde utrotas och jag vill att andra ska förstå varför. Vad vinner vi på att vara främlingsfientliga och låta den aggressiva nationalismen leva bland oss? Ingenting. Vad vinner vi på att istället låta andra kulturer få ta plats i vårt samhälle och omfamna dem istället för att skjuta bort dem? Mycket.

Nästa gång jag vill jubla, glädjas och vara stolt över den egna nationen så ska jag det. Men jag ska inte låta det ta över min syn på andra kulturer, jag ska inte glömma andra kulturers betydelse och jag ska inte heller vara för självgod gällande min egna kultur. Resten av världen borde göra samma sak. Vi är inte bara en enda nation, utan flera. Det måste vi komma ihåg.

Nea Långskog

Annonser
Det här inlägget postades i Essä. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s