MO5: Om saknad och utanförskap

I skolan får vi ofta ta del av våra studerandes kreativitet och nu får ni också det! I kursen MO5 har tvåorna sett filmen Sameblod och utgående från teman i den har de själva inspirerats till olika typer av texter. Många valde att jobba med tunga ämnen. Här presenterar vi några fina alster om saknad och utanförskap.

 

Dikter om saknad av Elin Komsi:

 

Att sakna en person

Att sakna en person

är att sakna

Lyckan

Hjälpen

Utstrålningen

Kunskapen

Glädjen

Gemenskapen

Diskussionerna

Kramarna

Omtanken

Närheten

och en lista som fortsätter i evighet

***

Jag hatar hur saknad ser ut på mina vänner och min familj

Jag hatar att det tär dem inifrån

Jag hatar att se det i deras ögon

Jag hatar att det är jobbigt

Jag hatar att det tar tid

Jag hatar att det tar upp en stor del av deras tankar

Jag hatar att det inte går att trösta

och

Jag hatar att man i dagens samhälle måste dölja det

***

en person som inte längre finns

sorgen

saknaden

oron

tankarna

allt där ihopblandat i ens huvud

det enda man vet är att saknaden är evig

men det enda man kan göra är att andas

______________________________________________________________

En dikt om utanförskap av Alexandra Hellstén:

 

Jag är mörkret.

Jag är rädslan.

Jag är personen i hörnet.

Jag är den som alltid gömmer mig.

Jag är inte som du.

Jag är jag.

Är inte det tillräckligt?

______________________________________________________________

Ellen Hagback har illustrerat och skrivit:

IMG_3515

________________________________________________________________________________________

Två poddar om temat saknad:

Selina Yrttiaho talar om saknad och längtan efter både det stora och det lilla. Lyssna på hennes podd här:

Selina poddar om saknad

Temat saknad behandlar också Johanna Högström och Lina Sjökvist i sin podd här :

Johanna och Lina pratar om saknad

____________________________________________________________________________________________

Julina Thomasfolk har tolkat filmen Sameblod genom att skriva en brevnovell där karaktären Njennas saknad efter systern Elle-Marja skildras:

Hej Elle-Marja!

Eller kanske du idag vill bli kallad Christina. Det är din syster, Njenna. Jag hoppas att du finner dig orken till att läsa detta brev, för att dra upp gamla minnen känns tungt nu, men också nödvändigt. Att jag ska dö utan att få ta ett sista farväl av min syster och utan att hon får höra min historia känns inte bra.

Det är över sextio år sedan du valde att lämna samelivet och din familj, ändå minns jag dagen och tiden därefter som om det vore igår. Att du bara kunde lämna oss utan att någon gång tveka eller ångra ditt beslut – det gjorde ont, mer ont än några ord kan beskriva. Och gör fortfarande idag.

Mamma försökte låtsas som om ingenting hade hänt, hon fortsatte livet som om hon aldrig ens haft en äldre dotter. Ingen vågade heller fråga om dig, och de få som vågade förstod snabbt att det inte var något mamma ville tala om. Fastän hon låtsades som om allt var bra, hörde jag henne flera gånger gråta sig själv till sömns.

Till en början kände jag mig tom, men efter ett tag börjades jag fyllas av hat, ilska, sorg och besvikelse. Bland alla dessa känslor fanns dock också en gnutta hopp, ett hopp om att du skulle återvända, ångra dig och be om ursäkt.

Livet fortsatte och snart var sommaren över och det var dags att åka tillbaka till Nomadskolan, hatet för skolan och för svenska språket som hade tagit dig ifrån oss var större än någonsin. Att räkna hur många gånger jag hamnade på stryk det året, är helt omöjligt. Men när det igen blev sommar, då var skolan över för gått.

Äntligen fick mamma börja ta det lite lugnt, jag kunde ta över hennes jobb med renarna. Jag kände mig lycklig och stolt. Arbetet var ingen dans på rosor, men här fick jag vara mig själv, en stolt same, utan att bli kallad ord som ”lappjävel” eller liknande. Att du valt den andra sidan, och stod på den sidan utan att försvara oss, kändes fegt. Jag kunde fortfarande inte finna någon förståelse i ditt val. Men för varje dag som gick, blev också minnet av dig svagare. Till sist tänkte jag nästan aldrig på dig.

Åren gick, farmor och farfar gick bort, jobbet uppe i fjället blev tyngre eftersom arbetskraften minskade. I och med det kom du tillbaka till tankarna, kände ilska mot att du lämnat oss här själva och inte tänkt en gång på hur det skulle gå med oss – utan bara själviskt tagit valet att du ville bli svensk, och absolut inte ville vara same. Jag kände mig tvungen att få en förklaring och den enda lösningen jag såg var att åka och hälsa på dig till Uppsala.

Det här blev första gången jag lämnade Norrland, allting kändes konstigt och hela resan med alla blickar från andra var obekväm, men jag visste att jag behövde detta. Jag hade ingen aning om var i Uppsala du bodde men jag började gå runt i staden och hålla utkik efter dig. Plötsligt fick jag syn på dig, fastän snart sex år hade passerat var det ingen tvekan om att det var du. Min puls ökade och jag kände mig fastfrusen i marken, kunde inte röra mig. Du stod där med en man, du såg lycklig ut. Jag kunde inte förmå mig att gå fram, visste inte vad jag skulle säga eller hur du skulle reagera Istället stod jag som fastfrusen i marken ändå tills ni gått er väg.

Besöket som jag trodde skulle ge mig svar på mina frågor, hade bara dragit upp gamla sår. Jag bestämde mig att det var dags att ge upp drömmen om att du skulle komma tillbaka. Och jag började nu på allvar gå vidare i mitt liv.

Idag är jag gift med en fantastisk man, han heter Nilas. Vi träffades nere i byn efter att han flyttat hit med sina renar. Tillsammans har vi tre barn, Enok, Vilmba och Sagka. Lyckligtvis har mina barn fått en bättre uppväxt än oss och sluppit gå i nomadskolan. Idag är de vuxna och även de har barn, som har det ännu bättre än vad mina barn hade. Vår ställning blir bara bättre och bättre, det gör mig glad och stolt.

Renarna har våra barn idag tagit över, men vi hjälper till så mycket vi bara orkar. Vi bor nuförtiden i ett fint, litet hus nere i byn. Men är också upp i fjället då och då på somrarna. Det kanske låter som om jag helt glömt bort dig och aldrig tänker på dig, men fortfarande idag märker jag en kalv under märkningen till dig. Så nog tänker jag på dig ännu idag!

För några månader sedan fick jag diagnosen cancer, och läkarna har gett mig tre månader till att leva. Men jag har haft ett bra liv, och jag känner mig redo att dö. Det enda jag har saknat i mitt liv är dig. Även fast jag fortfarande inte fått någon förklaring på varför du lämnade oss, har jag valt att förlåta dig. Jag älskar dig syster – Mon ráhkistan du!

Min sista önskan från dig är att du ska komma på min begravning, det skulle göra mig evigt tacksam!

Kramar från Njenna

Annonser
Det här inlägget postades i Aktuellt vid Närpes gymnasium, Skönlitterära texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s